Nya jaktmarker - nya ambitioner
Under hela mitt politiska liv har jag undvikit landstingspolitiken. Jag tror det har att göra med att en av mina universitetslärare sammanfattade den organisationen med meningen - sjukvården är den enda offentliga verksamheten med egen beskattningsrätt. Sedan dess har landstingen känts som en udda fågel i min politiska värld.
Men nu är det annat. Kommunpolitiken känner jag klar med och riksdagspolitiken känns långt utom räckhåll. Samtidigt så läggs "landstingen" ned och bildar regioner. Så detta val gör jag entré som kandidat på länsnivå. Med lite centervind i ryggen och en knippe kryss i bagaget är en ordinarie plats i det nya regionfullmäktige långt ifrån en omöjlighet.
Vad är då min agenda? Den som tror att jag betraktar mig som representant för Ovanåkers kommun och inget annat kommer att bli besviken. Ett uppdrag på länsnivå kräver ett länsperspektiv. Vore hemmakommunen min hela värld skulle jag ägna mig åt kommunalpolitik. Att jag sedan känner varmt för landsbygdskommuners möjlighet till utveckling är en helt annan sak. Det är ett länsuppdrag.
Gävleborg är ett län med stor kraft och många möjligheter. Samtidigt har Gävleborg ett lika uselt varumärke som självförtroende. Den enda gång länsinnevånarna erkänner sig som gävleborgare är när de måste fylla i en myndighetsblankett. Annars är vi i bästa fall hälsingar eller gästrikebor. Helst med stavningen "e" istället för "ä". Landskapens stolta historia är med rätta stark hos befolkningen i länet.
Det bristande självförtroendet visar sig i det ängsliga sneglandet mot Mälardalen. Ack så nära men utom räckhåll.
Det stör mig att i nästan varenda undersökning och utvärdering så är Gävleborg bland de sämsta. Så upplever jag det i alla fall. Samtidigt så trivs jag som fisken i vattnet i detta län på grund av alla de möjligheter som finns. Detta trots att jag är född västerbottning.
Jag vet inte om det beror på länets svaga varumärke eller på den starka lokalpatriotismen eller något annat. Men jag anser att det bristande viljan till samarbete/samverkan på alla nivåer inom länet är vår största svaghet. Visst finns munnens bekännelse. Men när det blir allvar så visar egennyttan upp sitt fula tryne. Inställningen att "det är bättre att ingen har än att grannen får det" är att lämna walkover till Uppsala, Sundsvall och till och med Falun. De enda som är intresserade av att vårt län utvecklas är vi som bor här. Tar vi inte det ansvaret så skall vi inte förväntas oss att någon annan gör det.
Jag ser samverkan som vägen till framgång. Samverkan inom och mellan kommuner. Samverkan mellan privat, offentlig och ideell sektor. Samverkan mellan arbetsgivare för rekrytering av personal. För 100 år sedan slöt vi oss samman i olika organisationer för att nå våra mål. En verklighet som är lika aktuell då som nu. Ensam är inte stark. Vi kan inte själv i alla lägen. Men tillsammans.
Framåt - Uppåt! Gävleborg kan bara bli bättre!
