Tankar från skogsbrynet

I dag är det ett år sedan jag genomförde min Gastric byPass-operation. Efter att ha blivit "övervänt" fick jag kontakt med ett företag (Fecit) som hjälpte mig att genomföra operationen utomlands. Det blev Krankenhaus Sachenhausen i Frankfurt. En klinik med stor erfarenhet av dylika ingrepp.

Bläddra bakåt i bloggen så finns ett mer utförligt inlägg om den resan. Jag gläder mig varje för att jag gjorde detta ingrepp och är innerligt tacksam att jag sluppit alla medicinska komplikationer. De "problem" som uppstått har jag själv förorsakat.

Målbilden jag fick av Prof Weiner i Frankfurt var att jag skulle kunna tappa 75% av övervikten på ca 18 månader. Det motsvarade ca 50 kg eller målvikt på ca 90 kg.

Resultatet till dags dato. 93 kg. Det är banne mig otroligt. Minskning går långsammare nu men pågår fortfarande. Får se när det bromsar och kanske t.o.m. vänder lite. Ett par foton. Dels från november 2008 och dels från igår.

 

Skickade ett uppnäst till mejl till kirurgen i Gävle och snäste av dem. Senare ringde en dam därifrån. Jag upplyste henne än en gång att ingreppet var gjort. Varvid hon svarade att det var hon väl medveten om. Nu gällde det en efterkontroll enligt rutin. Så det var bara att böja nacken och skämmas en stund.

Fick kallelse till Kirurgen i Gävle med anledning av en Gastric-By-Pass. De verkar ha missat att jag berättade för deras underleverantörer i Uppsala att det inte var aktuellt längre. Med det tempot är jag glad att jag åkte till Tyskland. Det verkar dröja innan Gävle är beredda att sätta kniven i mig.

Livet med pluttmage går förvånansvärt bra måste jag påstå. De medicinska komplikationerna är inga. Utmaningen är att succesivt prova olika maträtter. Ta en tugga å tugga, tugga, tugga, tugga å svälj. Vänta sedan för att känna om det går ned eller upp. Går det upp, dvs ut, får man göra en analys för att hitta felet. Var det matens beskaffenhet eller min tuggning eller hade jag för bråttom etc etc?

Det är tur att man är en tränad kvalitetsmupp. Så felanalyser är inget nytt.

Jag har börjat förslappas gällande dietdisciplinen. Tårta är både gott och lättsmält. Men mängderna är fjantiga.

Tempot i viktminskningen avtar. Men det tickar på. Väger in på 113 kg nu.

Snart är det dags att börja leta en ny garderob. Till skillnad mot växande barn kan man inte köpa något som jag kan "växa in i".

Nyårsafton firades i sedvanlig ståt. I år tillsammans med Hans, Birgitta och Karin. Efter mat, lekar och film åkte vi fyrhjuling och släde upp till Slätaberg. Ett mycket lyckat drag. Med vy över Alfta såg vi fyrverkerier längs hela horisonten. Vårt eget syntes troligen också rätt bra.



Jag firade lite extra då jag lämnade den flytande kosten officiellt. Det blev ungsbakad briespäckad kycklingfilé med pressad potatis. Gott.


Vågen stod på 122 kg.

Efter något års funderande och två års väntande på svensk sjukvård tog jag beslutet att åka utomlands och göra ett ingrepp som heter "Gastric-By-Pass". Enkelt beskrivet så har jag kopplat bort 95% av magsäcken.

Svullandets tid är med andra ord över.

Orsaken till att jag gjorde ingreppet i Frankfurt var att Marianne snubblade över en hemsida för Fecit EU Care AB. Ett företag som har som affärsidé förmedla operationer m.m. till Tyskland. Det är nämligen så att man åker till ett EU-land och utför ingreppet så täcker försäkringskassan kostnaden. Men om jag tröttnar på att vänta landstinget och vänder mig till svensk privatvård så betalar de inte en svensk ett-öring.

Veckan innan jag åkte hade jag pyntat in en försvarlig mängd pengar till sjukhuset i förväg. Jag drabbades av viss ångest. Jag hade aldrig själv haft kontakt med sjukhuset utan bara med Fecit. Tänk om allt var en bluff? Här skulle jag på tu och sju resa ned till Frankfurt med löfte om att jag skulle bli mött på flygplatsen. Men å andra sidan så var förarbetet så bra att om jag skulle bli lurad var det av skickliga människor i alla fall. Men allt detta visade sig vara obefogad oro.

Den 1/12 tog jag tåget till Arlanda (och insåg att telefonen låg kvar på köksbänken) och sedan flyget till Frankfurt. På flygplatsen möttes jag av Christa. Hon tog mig i handen för resan in till stan och till hotellet. En fördel med en ledsagare som kan tyska. Som avkoppling tog vi en tur till den traditionella Julmarknaden. Som vanligt består julmarknader till 75% av mat och dryck. Så himla kul för någon som går på flytande kost. Men Glühwein blev det i alla fall.

Tisdag 2/12 knallade vi över till sjukhuset "Krankenhaus Sachsenhausen" så att jag kunde bli inskriven mätt, vägd (139 pannor), blodtryck etc. Under denna vecka har de kollat blodtrycket så j-vla ofta att det borde räcka för många år framåt. Jag fick även träffa den kirurgiske "översteprästen" prof Weiner för genomgång av ingreppet. En fördel med att vara privatpatient är att det är det tunga artilleriet som ansvarar för ingreppet. Inga AT-läkare för sådana som betalar med egna pengar. Sedan fick jag knalla iväg till avdelningen för att få ett rum. Det delade jag med en 200-kilos mupp som ynkade över att han beställt singelkupé.

Snart nog rulladesjag ned för endoskopi. Dvs att de kör ned en kamera i strupen/magen för att kolla läget. Första gånge jag blev sövd. Ena sekunden pratade jag glatt. Sen vakande jag på avdelningen. Där möttes jag av en glad personal med en liten mygg dryck för att rensa systemet inför operationen. Jag var nämligen först ut på ondagmorgon. Det är fasansfullt hur mycket som ryms i ett tarmsystem. Jag sprang på toaletten med jämna mellanrum från 16.00 till 07.00. Säkert 10 ggr.

Onsdag 3/12 rullades jag iväg till operation. Jag åkte först in på den iskalla Anestesiavdelningen. Pratade med dem en stund och sedan vaknade jag på intensiven vid 10.00. Prof Weiner gör ingreppet via titthål på under timmen. Där befann jag mig i ca 20 timmar i ett tillstånd mellan vakenhet och medvetslöshet. Men så fort man trynade in såg tog någon blodtrycket så pass att man blev väkt. Men det var en suverän madrass i sängen.

Torsdag 4/12 åter på rummet, men på ett nytt. Min nye rumskompis var kvar på intensiven och dök inte upp förrän dagen efter. Från och med nu inleddes en den nya rutinen med flytande kost tre ggr om dagen och vatten där emellan som pågick fram till avresedagen den 9/12 (134 kg).

Allt har gått som på ett snöre inte minst tack vare det arbete som Christa lagt ned.

Nu åter hemma. Nu blir det flytande-kost-regim fram till nyår ungefär. I kommande inlägg kommer jag att ynka mig mitt "lidande" och min utveckling. Men jag är glad att jag tagit beslutet innan jag nått 200-kilos nivån med alla tillhörande problem.