Tankar från skogsbrynet

Välfärdsekvationen blir allt svårare att få ihop. Det har Fredrik Reinfeldt hel rätt i.

• Allt fler lever allt länge.
• De äldre är friskare och aktivare.
• Utbildningstiden blir allt längre.
• Det tar lång tid för färdigutbildade att komma in på arbetsmarknaden
• De som har ett jobb vill pensionera så fort det är ekonomisk möjligt.
• Etc

Samhällsekonomin bygger på att vi under vår produktiva/yrkesverksamma tid tillför pengar till det offentliga så att det täcker kostnaderna för våra icke-yrkesverksamma år. Lite förenklat så kostar vi pengar de första 20 åren i sjukvård, barnomsorg och skolgång. Sedan skall vi ägna 45 år att trycka in skatt i systemet under de yrkesverksamma åren. Sedan avslutar vi att kosta pengar i 15 år genom pension, socialtjänst och sjukvård.

Med andra ord 20 år (-), 45 år (+), 15 år (-). Låt säga att denna balans skapar jämvikt i systemet gällande pengar in och pengar ut.

Men om vi utbildar oss ett par år längre, går några år arbetslösa och lämnar arbetsmarknaden ett par år tididigare och lever några år längre så börjar ekvationen halta. 

Så att det blir 20 + 2 + 3 (-), 35 år (+), 25 år (-). Dvs att från läget då 45 år skall försörja 35 år så skall 35 år försörja 50 år. Då är det lätt att inse att antingen måste man betala mer under de verksamma åren eller så får man ut mindre under de övriga. Ingen av oss vill någondera. Lösningen är att de verksamma åren måste bli fler. Det är här som Reinfeldt landar fel.

Det finns massor av år att tjäna på att skapa att fler aktiva år inom nuvarande regelsystem. Jag tror att vi kan finna lösningen i en mer flexibel arbetsmarknad. Det danska flexicurity-systemet kan stå förebild. Om det blir lättare att säga upp personal och det blir tryggare att bli uppsagd ökar ökar viljan till att "testa". Arbetsgivare törs att satsa på mindre säkra kort som t.ex. nyutbildade eller de som är i slutet av karriären. Men det kan också vara en chansning på om en anställning överhuvudtaget fungerar.

Om det blir mindre riskfyllt att byta arbetsgivare så leder det till att fler lämnar jobb där man inte trivs eller fungerar. I min värld borde det leda till färre sjukskrivningar och andra ohälsoproblem.

Sedan kan Reinfeldt få rätt i att fler jobbar längre. Men då är det under förutsättningen att man är både frisk och har roligt på jobbet.

Centerpartiet vill införa ett skattegynnat bosparkonto för unga personer. Det säger partiledaren Annie Lööf. Unga upp till 35 år ska kunna spara och få skatterabatt på upp till 4000 kronor per år för att få ihop till insatsen för en villa eller en bostadsrätt. (ur sr.se)

Efter äldreomsorgspeng till de gamla så blir det subventionerat bosparande till de unga. Äldreomsorgen hanterade jag i tiidgare inlägg som ett gott förslag.

Skattegynnat bosparande har en god tanke i att försöka gå från en låneekonomi till en sparekonomi. För att personen skall kunna utnyttja skatteavdraget krävs först tillgång på 20 000 kr. Vilket inte är alla förunnat. De som har 20 000 att stoppa undan (eller rättare sagt har föräldrar som har råd) har kanske redan nu råd att spara beloppet utan skatterabatt. Risk är  att om bostadsfinansiering bli billigare så stiger priserna vilket inte gör det lättare för den som låna sig till köpet. Ja, jag vet inte...

Sedan är min fråga vad det kan finnas för gemensam nämnare mellan dessa förslag. Gällande äldreomsorgspengen fann jag grupperna pensionärer, entreprenadkramare och landsortsbor som möjliga kandidater. Ser inte bosparande för unga som intressant för någondera av dessa målgrupper.

Det kanske var vanlig (feg) politisk logik. I går fick de gamla, så idag för det bli de unga. Då blir det väl lite medelklass eller kvinnor i morgon. Allt åt alla - hela tiden. Hmm.

Annars är den enda kopplingen mellan dessa förslag (Kd), så vitt jag kan se.

Annie Lööfs och Centerpartiets utspel om äldreomsorgen har goda meriter för att kunna bli en plattform för framtiden. Men som alla första steg så anger det inte riktningen utan bara ett underlag för valmöjlighet för nästa steg. Efter andra möjligen tredje steget ser vi riktningen, farten och steglängden.

Så här ser kan några tankebanor vandra.´

Syfte och mål
Att etablera Centern på en stabil nivå kring 10-15% av väljarkåren. (Mitt antagande)

Målgrupper
Flera olika målgrupper kan urskiljas

Målgrupp	Grupp-identitet	Kommentar	Potential
Boende på SÄBO	Svag	Tyvärr är de som fått särskilt boende oftast i ganska dåligt mentalt skick. I förslaget hanteras frågan om valfrihet för de som har svårt att välja. Denna grupp, i den mån de röstar, byter nog inte parti så lätt.	Antalet boende på SÄBO är ca 90 000 personer. Det är ca 1% av valmanskåren. Av dessa har centern redan knappt 10 000.
Pensionärer	Mycket stark	”Alla” pensionärer har en gemensam nämnare i att de lämnat sitt bidrag till samhället och nu är det dags att samhället ger tillbaka. De har både starka lobbygrupper och att gruppen friska, välutbildade och krävande växer. Jag tror att borgliga pensionärer inte har så svårt att byta parti om ingen annan ”hjärtefråga” lägger hinder i vägen.	Gruppen 65+ utgör ca 1 700 000 personer och utgör ca 23% av valmanskåren. Varav 54% stödjer Alliansen. C har ca 130 000 sympatisörer i gruppen 65+. Om C tar 50% av allianspensionärerna motsvarar det 6% av valmanskåren.
Anhöriga	Medel/ Stark	De anhöriga som anser att föräldern inte får den omsorg som förväntas känner en stark identifikation. Samma psykologi som vid skolnedläggningarna. Fokus och engagemang finns bara vid kriser. Sedan flyttas fokus till andra ”kriser” i livet. Men självklart anser de att ”alla” gamla skall ha det bra.	Om ”Anhörig” definieras som gruppen 40-64 år så utgör den 40% av valmanskåren. Men det är 270 000 personer som bor i särskilt boende eller har hemtjänst. Om dessa har i snitt 1,5 barn i livet så blir det ca 400 000 personer, ca 5% av valmanskåren. Frågan är hur många av dessa 400 000 som har någon gammal anhörig som far illa.
Entreprenad-positiva	Svag/ Medel	Gruppen är rätt stor. I princip kan man nog anta att alla alliansväljare i grund och botten är positiva till entreprenadsättning av offentlig verksamhet. Med det är å andra sidan alla övriga allianspartier också. Liksom anhöriggruppen så stärks identifikation när frågan blir aktuell.	Målgruppen utgörs av 50% av valmanskåren. Men få byter nog parti med anledning av denna fråga. Om (M) i sin ambition att förvalta Folkhemmet börjar svaja i frågan kan vissa röster  lossna bland de marknadsliberala.
Socialpolitisk intresserade	Svag	De som har socialpolitiken som sitt intressefält är nog  de som är yrkesverksamma eller aktiva inom olika typer av anhörigföreningar. Deras identifikation blir nog efter samma mönster.	Här finns både höger och vänsterröster. Men området är så brett att det är svårt att bli tydlig i budskapet.
Stad/Land	Svag/ Stark	Finns stad och landperspektiv på detta? Å ena sidan har landsorten en större andel äldre av befolkningen men å andra sidan är nog andelen som gillar privata alternativ större i städerna. Men på landsorten finns stora småföretagarbygder som lever på entreprenaderna. Likväl som att pensionärer/omsorgskunder finns i hela landet. Hot mot den den egna orten skapar identifikation.	Det kan vara lättare att koppla äldreomsorgpengen till en landsortspolitik än motsatsen. Inte minst med tanke på den offentliga ekonomins stora roll ute i landsortskommunerna.
Rik/fattig	Svag	Den som är (rejält) rik kan oavsett system skapa sin egen äldreomsorg. Ingen kommer dessutom att få mer pengar genom detta.	Detta är inte skälet för att byta politisk hemvist.

Källa: SCB



Vägvalet
Vilka är då alternativen? Jag ser dessa som de främsta.

1) Pensionärspartiet
    (+) Mycket intressant. Målgruppen är stor och med tydliga motståndare. Motståndare utgörs av de som konkurrerar med pensionärerna om de offentliga medlen och de politiker/myndigheter som styr medel bort från den äldre.
    (-) Tidigare försök med pensionärspartier har inte lyckats. Frågan är om (C) vågar utse barn, ungdomar och funktionsnedsatta som sina "motståndare". Ett Problem till kan vara att de äldre vill ha mer resurser till sig själva men inte att det skall drabba andra.

2) Entreprenadpartiet
    (+) Centern har en djup ideologisk förankring i att ta personligt ansvar för sig själv och sin omgivning och inte belasta det allmänna. Det gör att den marknadsliberala inställning tar stopp där den tenderar att övergå i egoism. Det kan vara en framkomlig väg att ta entreprenadfanan från Nacka Kommun och Erik Langby (M) och föra den ut i landet. Det gäller bara att vara konsekvent och kunna stå upp även under "Carema-skandaler".
    (-) Tilltron till Folkhemmet och det starka samhället är starkt förankrad. Inte minst syntes i just Caremaskandalen. Vem vågade stå upp stormen och driva linjen att så länge det offentliga slösar bort pengar i ineffektivitet och byråkrati så finns det pengar att tjäna för den private aktören? Vågar (C) det?

3) Landsortspartiet
    (+) Den som känner mig förvånas inte ett dugg över att detta är ett av mina alternativ. Centerns ideologiska bas handlar om ansvar. Här i ryms ansvaret för sig själv (entreprenadandan) och ansvaret för omgivningen (gamla och sjuka etc). Allt det i en geografisk hemvist och ursprung på landsorten. Centern har en tydlig landsortstämpel i folkmedvetandet. På landsorten ökar andelen äldre för varje dag. De blir en allt tyngre väljargrupp. Den åldrande befolkningen ger svagare offentlig ekonomi vilket kan avhjälpas med mer privata inslag. Entreprenadverksamhet som ger jobb i utsatta bygder. Landsortspartiet kan dessutom röra sig över ett större politiskt fält än vad ett pensionparti.
    (-) Utmaningen för äldreomsorgspengen på landsorten är om det överhuvudtaget finns valbara alternativ till den offentliga omsorgen. Utvecklingen av LOV-företag på landsorten får visa vägen. Med detta vägval kan (C) bli ett 8-10%-parti riksdagsvalet och ett 20-30%-parti i kommunvalet. Risk eller möjlighet?

Jag skulle kunna tänka mig att kandidera till posten som distriktsordförande för gävleborgscentern.

Den stabila ekonomiska och organisatoriska bas som jag tillsammans med dåvarande distriktsordföranden Anders W Jonsson var med och byggde upp har under nuvarande ledning raserats. En oroväckande utveckling då partiet verkligen står inför ett vinna-eller-förvinna-val 2014. I det läget står länets centerrörelse sämre rustat än på länge.

Jag är beredd att axla ansvaret att städa upp och ställa i ordning organisationen inför nästa val. Tiden är knapp och därför behövs snabba åtgärder. Jag tror att jag till skillnad från andra presumtiva kandidater är ganska ensam om att inte ha någon egen politisk karriär som behöver vårdas och därför kan jag koncentrerar mig på att det finns resurser för tillgängliga för de som skall slåss om de politiska uppdragen.

Jag har också, tyvärr, egen erfarenhet av hur viktig en god distriktsledning är när en kommunkrets hamnar i kris. Tyvärr bygger min erfarenhet på frånvaron av en god distriktsledning.

Jag har ägnat över 30 år åt detta parti. Jag är på långa vägar inte nöjd med hur det har utvecklats. Men i stället för att kasta in handduken och koncentrera mig på att vara bitter är jag beredd att kavla upp ärmarna och försöka ordna så att mina 30 år inte varit förgäves.

Någon kampanjmänniska är jag inte. Men organisation, strategi och resultatfokus mina starka område. Vill valberedningen ha en ordförande som har kompetens och erfarenhet att skapa en ekonomisk- och organisatorisk plattform att bygga en valframgång 2014 på så står jag tillförfogande.

Efter en ingående partiledarvalsprocess och med en partistämma med nästan religiösa undertoner valdes Annie Lööf till partiledare. Hon valdes med en stark frälsarstämpel att hon med sin goda mediaframtoning skulle kunna vända partiets kräftgång.

Sedan dess har det varit i princip knäpp tyst. Det känns om det handlar om "28-åringen som klev in på departementet och försvann", för att travestera en känd boktitel.

Opinionsmässigt har det bara handlat om krusningar.

Kan det vara så att hela partiledningen sitter och väntar på att idéprogramarbetet skall bli klart och innan dess har man i princip inga åsikter. Har vi centerpartister råd med att de ledande politikerna sitter och hänger med handskarna fram till dess man vet vad man skall tycka?

Jag har tid till annan förfäktat att centerpartiet tappat sitt ideologiska fokus. Det manifesteras i att vi, och framförallt inte väljarna, inte vet vilka som är centerpartiets målgrupp och vilken partiets berättelse om Sverige är.

Ett parti som inte vet vilka de är till för och varför, och dessutom är oförmögna att kommunicera det förtjänar ointresse. Medias monumentala tystnad kring Annies insats i partiledardebatten är bevis nog. Hon dessutom hade mediaframträdande som främsta merit i partiledarvalet.

Jag befarar att det program som håller på att utarbetas i sann centerpartistisk anda antingen kommer att sänkas av en teknisk detaljnivå som ingen orkar ta till sig eller så blir det ett teoretiskt svärmeri, om t.ex. frihet, som bäst lämpar sig på akademiska seminarier.

Min lösning är lika svår som den är enkel. Bestäm vilken vilken grupp samhället som partiet skall företräda och gör det kompromisslöst. Den grupp som skall företrädas måste vara tydligt definierad och medlemmarna skall själv identifera sig med den. Där för kan man inte t.ex. välja gruppen "de som är för frihet". För vem är emot?

Om någon är intresserad kan ställer jag gärna upp och lämnar förslag på olika målgrupper.

Nu är det över för denna vecka. Vi bröt i förtid. Uppenbarligen är det känt i skogen att det är kalvjakt som gäller. På en enda åker iaktogs 7 stycken vuxna älgar. Ytterligare älgar passerade revy under de få timmar jakten pågick. Nu tackar vi för oss och tar nya tag på fredag.

Det blev inte skit idag.

Vi ägnades oss jakt på kalv idag. Vi motionerade en ko med kalv samt en tjur i ett par timmar i min närhet ( så lite spännande var det) innan de smet ut. Därefter intet.

Det närmaste älg jag kom denna dag var en älg-hund, Monicas.



Men viktigast att notera är att på detta pass för exakt 6 år sedan följde min Marianne med på älgjakt och på den vägen är det. Den gången gjorde hon bakpotatis och fläskfilé. Så bra har jag det inte nu.



Vi strävar på i morgon också.

Skönt att ha fått det bekräftat. Min positiva ansats igår inför dagens händelser visade helt verkningslösa. Det var lika ekande tomt i skogen i dag som tidigare dar. Ergo, jag kan återgå till mitt sura gnällande om sakerna tillstånd. Var oc´h en av oss vet att det räcker med att slappna av i ansiktet för att man skall se sur. Man måste spänna musklerna för att le. Skönare att vara avslappnad.

Men det var dock trevligt att beträda det nya passet. Dock hade det kunnat vara annorlunda. Den kollega jag delar tornet med måtte ha haft en primitiv värmekälla. För det hade kolat bra i golvbräderna. Uppenbarligen kunde det ha blivit ryggsäckssittning även idag. Men icke. Istället hamnade jag enligt plan två meter upp och rätt in i bitande vind längs kraftledningsgatan. Storm över mjällen som jag brukar säga.

Två stackars kalvar blev dagens byte. En annan positiv händelse med dagen var att nu har jag slutfört de mest överhängade plikterna från jobb och uppdrag. Jag har skrivit fram underlag för en MBL-förhandling, Kallat och skickat handlingar till ett styrelsemöte, fixat underlag för en upphandling åt kommunrevisionen och ägnat mig åt valberedningsarbete. Semestervecka? Pytt!

Nu är det möte vid slakthuset för att bestämma jaktens fortsatta bedrivande. Men jag är inte med för jag skall i väg och fira av bonusdotter Hannas födelsedag och sedan blir den möte i Druidlogen. Berättar mer i morgon.

Lite typiskt. Ulvabergspasset, som mer exakt ligger vid Brusstrand längs Hässjaån, är det enda av mina pass som jag inte inspekterade före älgjakten. Ty det är min stolthet. Så den borde inte har tagait någon skada av vintern. Redan när jag svängde av allfarvägen in på den traktorstig som leder fram till passet uppstod ett problem. Jag körde rätt in i en hög med grova grankvistar efter ett vindfälle. Tog en stund i mörkret att slänga undan alla grenar så att färden kunde återtas. Nåja, promenderade sedan de sista hundratalen melen till passet. Konstaterade att det lutade mer än vad jag mindes från i fjol. Säkert en taskig minnesbild bara. Men icke. Snön hade tydligen legat tungt på taket så det var lite rankt i alla fall. Men ingen större skada skedd. En stötta så var situationen räddad för denna gång.

I sedvanlig ordning var det lite action inte så långt ifrån mig direkt på morgonen. Från och med 09.00 hände i princip ingenting. Senare under förmiddagen sköts den andra kon för dagen. I och med det övergick jakten till ren kalv-jakt. Men lite dystert är det att konstatera att det varit väldigt få kalvar i rörelse. En kalv nedlades dock - ordentligt. Enligt uppgift avlossades fem skott och de flesta träffade.

Jag hade med mig lilla laptopen på passet för att mejla och dona. Jag är uppsiktigt sagt besviken över batterikapaciteten i dessa mobila apparater. Inte klarar man sig länge utan vägguttag. Åter väcks min fråga av vilken anledning inte någon har tagit fram en liten vindsnurra för att driva laddaggregaten.

Något att glädjas över en dag som denna var att det bara sköts tre älgar. Jag hade förväntat mig ett veritabelt världskrig just med anledning av att jag och några få tappra skulle få ta hand om efterbörden.

Morgondagen ser jag fram emot med stor förväntan. Då skall jag beträda mitt nya pass. Å det kommer bara att krylla av älg. Jag kommer att stå upp till midjan med döda älgar och en glödande bösspipa. Den alternativen aktiviteten blir en sedvanlig radda FB-inlägg. De brukar uppstå när jag har tråkigt. Inte när det är något viktigt.

Med -2 grader i luften och fläckvis frost halkade jag fram i terrängen i fruns lilla Toyota. Vägen sista biten var mer anpassad för terrängvolvon. Men skam den som ger sig. På uppmaning från passgrannen var jag dessutom ut i ovanligt god tid. Som jag meddelade igår var jag beredd på att "sitta på ryggsäcken" som det heter. Dvs använda den stol som ryggsäcken har som tillhörande funktion. Måste säga att det gick bra.

Passets/tornet bedrövliga skick kan betraktas till höger i bild.


Fastän terrängen var uselt röjd så att jag bara hade ett par mindre skjutstråk i stället för stora öppna ytor blev det en trivsam dag. Jag satt i söderläge med en strålande sol i ansiktet. Framåt middagstid kunde man till och med ta av sig ytterjacka och förstärkningsplagg. Passade även på att sträcka ut mig mig i gräste och dåsa lite.

Huru kunde jag vara så ansvarslös ställer sig den mest simple "juholt-undersökare" sig frågan. Det var ett lätt val. Dagen inleddes med en viss verksamhet. Det skjöts en älg och det stormade förbi en älgkalv med hund efter sig, dock utom mitt synområde, med efterföljande hektisk radiotrafik. Varefter någon timma allt dog ut. Det blev så tyst, sä länge att en av kamraterna ropade upp en av de notoriska pratmakarna i syfte att kolla om kommunikationsradion fungerade. Därefter återgick allt i frid och tystnad. I hela skogen.

Som sysselsättningsterapi efter det att jag läst socialstyrelsen skrifter om principer för kommunala värdighetsgarantier inom äldreomsorgen samt löst några korsord fann jag till min förvåning en liten tjärstubbe. Varvid eldning naturell påbörjades. Att kreta stickor och hålla elden vid liv kan hålla en enkel själ nöjd och sysselsatt.

 

Om någon undrar varför det heter tjärved kan ni ta en titt på den rinnande gränsen mellan bränt och obränt.

Återkommer i morgon.

I väg i arla morgonstund. Första dagen är alltid strulig. Framförallt då jag kom hem i går kväll vid 22-tiden efter tre dagar på resa. Lite hade jag förberett innan men inte mycket. Så det blir något av skrik-å-panik innan man hunnit plocka fram alla grejor.

Väl framme vid parkeringen eller FAP:en som någon i kronans tjänst skulle ha uttryckt det möttes jag av en liten överraskning. På en pinne satt en skylt som pekade i min rikting och upplyste om att detta var vägen till pass nr 19. Som sakupplysning kan nämnas att jag har pass nr 21. Nära men ändå inte. Jag visste att vi detta år stökat om rätt rejält med passen men hade uppenbarligen missat detta tillskott.

Längs stigen till mitt pass var det nogsamt snitslat. Så jag undrade líte för mig själv, någon annan jag förvisso inte att dryfta frågan med, var detta pass skulle ligga i förhållande till mitt och varför man i så fall gick från detta håll. Med stigande förundran över den ordentliga snitslingen fram till pass 19 fick sin lösning i en insikt över årets passjusteringar. Detta år har en nyhet införts. En typ av sambo-skap.

Vi som har pass på gränsen mellan två jaktrutor, vårt hela område är indelat i 4 sådana, delar i flera fall passet med en annan jägare. När vi jagar i ruta A så sitter jag där. Sedan vänder vi på oss och jagar ruta B och då sitter min kollega på passet. Jag tillbringar då min tid i ett pass som jag sedan tidigare har i ruta B.

Som seden bjuder satt jag älglös hela dagen. Vi hade fart på några. Det sköts 3 tjurar under dagen. En pikant detalj var att det infördes skjutförbud på tjur efter de två första. Med syftet att vi skulle skjuta några kor och kalvar innan tjurarna blev "lovliga" igen.

När dagen var slut ägnade jag mig åt orientering. Jag fick i sista minut en förfrågan att byta till en annans pass vid morgondagens jakt. Jag accepterade detta då det var ca 7 år sedan jag såg en älg från mitt ordinarie pass. Ett faktum jag klargjort i mina redogörelser únder dessa år med illa återhållen förgrämelse. Det har nu visat sig att det bättre läget kompenserades med ett riktigt uselt halvruttet "torn" av grenar och pinnar. Dock med ett litet plåttak. Om det regnar kraftigt söker jag möjligen skydd i den rangliga konstruktionen. Tack och lov har jag min stelkrampsvaccinering om olyckan skulle vara framme. 

Tack för idag.

För den hugade så kan jag meddela att jag hade både matsäck och magsäck med mig. Dessa var små.

I den rådande eftervalsanalysen och inte minst i samband med partiledartävlingen inom Centerpartiet talas mycket om frihet. Det har uppmärksammats att favoriten Annie Lööf (fd Johansson) har tydligt marknadsliberala böcker på sitt nattduksbord. I andra sammanhang lanseras fria vårdval och fritt hit och fritt dit. Inget ont i det. Den oro jag känner är att Centerpartiet i full fart slutför positionsbytet med (M).
Vad är då nytt och unikt med Centerpartiets position? Inte ett dugg. Jag har inget problem med att idéerna hängt med ett tag. Men att vi inte är unika är ett problem i mina ögon.

Lite partihistoria (enligt min tolkning). Centerpartiets ursprung var fria självägande bönder som reagerade mot mot storföretagens framfart med stöd av det internationella kapitalet. Man slogs för att behålla sin frihet. Det kunde vara fattigt och uselt, men jag bestämde i alla fall själv. Men det var inte det som var samhällskittet. Det var inte det som skapade den sociala miljö som de första centerpartisterna levde i. Den minsta gemensamma nämnaren heter ansvar.

Jag vill hävda att känslan av ansvar är det som är unikt för centerpartisten.

Jag är beredd att sätta en rätt stor slant på att centerpartister är markant överrepresenterade i landets idéella styrelser. Uppdrag som väldigt få vill ha. Men någon måste göra det för samhällets bästa, suckar centerpartisten och ställer upp. Det är ansvar i det lilla.

Men principen om ansvar handlar om att jag som fri individ har skyldighet att ta ansvar för mig själv och min situation. Men jag har också ett ansvar för att vara till hjälp och stöd för människorna omkring mig. För ensam är inte stark. Det är också mitt ansvar att vårda den miljö jag lever i. Det är mitt ansvar att ställa upp för dem som behöver min hjälp oavsett ursprung, mental status, övertygelse etc. Det är känslan av att fullgöra ansvaret som ger tillfredställelse hos centerpartisten.

Det synsätt skiljer sig från de socialistiska som utgår från att varje individ är så liten och svag (vilket var sant i industrialismens början) att ansvaret för allt och alla måste ske kollektivt genom samhällets försorg. Ansvar förflyttas från att vara ett personligt åtagande till att bli en organisatorisk strukturfråga.

Men centerpartistens syn på ansvar skiljer sig också från den dogmatiske liberalen. De kan vara överens om att var och en har ett ansvar att ta hand om sig själv och de sina. Men sedan tar likheten slut med de frihetsälskande liberalerna. Tesen är att om alla tar ansvar för sitt så löser det frågan. Om alla får full frihet att göra vad de vill är de också skyldiga att hantera sina problem själva. Ansvar blir egoism.

Frihet är bra. Frihet är grunden för utveckling. Men frihet måste gå hand i hand med ansvar. Frihet är ett tillstånd men ansvar är en inställning. Du är inte alltid fri, men du kan alltid känna ansvar. Det är en ideologisk hållning. Det är det unika med centerpartisten enligt mig. Därför vill jag ser mer prat om ansvar och mindre om frihet.

Jag har skrivit och sagt det förut och gör det igen. "Varje människas fri- och rättigheter begränsas endast av andra människors fri- och rättigheter."

Det är en attraktiv bukett av partiledarkandidater som Centerpartiets valberedning presenterat. Alla  är de ”A-människor” (ordvits) -  Annie, Anna-Karin och Anders. Annie och Anna-Karin har varit i spekulationernas centrum ett bra tag. På slutet har Anders W Jonsson seglat upp som outsider. Media längtar efter en ny ”Maria Wetterstrand” och ”pushar” Annie rätt öppet. Anders beskrevs i en artikel med bara rikspolitisk erfarenhet från 2010, då han blev riksdagsman. Det man väljer att bort se från är han innan dess jobbade i regeringskansliet i 4 år och framförallt att han varit en inflytelserik spelare, utanför Riksdagen, längre tid än Annie levat.

Så räkna inte bort Anders. Han är absolut ingen side-kick för att representera medelålders män från Norrland. Vad talar för Anders, förutom att han är en klok karl och en god retoriker?

1)      Nätverket: Många av de ”tunga” aktörerna ute i landet, dvs de som skall välja, tillhör Anders åldersgrupp och har känt till honom sedan CUF-tiden. Anders har haft 30 år på sig att bygga relationer. Kompisar som kanske känner att valet av Annie eller Anna-Karin innebär att ”deras” generation hoppas över.

2)      Partikunskapen: Efter så lång tid inne i partiet vet Anders hur en slipsten skall dras för att det skall gå hem i stugorna hos de som är ombud till stämman.

3)      Yrkesbakgrund: Anders har en solid icke-politisk yrkesbakgrund till skillnad från Annie och Anna-Karin. Att han dessutom har en profession som signalerar på intellektuell kapacitet och ett stort hjärta är ett plus. Vem kan säga något ont om en barnläkare?

4)      Ledarskapet: Förutom att ha varit chef inom yrkeslivet så har Anders varit partiledare i det lilla. Dvs distriktsordförande. Att vara partiledare är inte bara att stå framför mikrofoner och folkmassor för att säga kloka saker. Det är också att kunna hantera en ganska bångstyrig regional och lokal partiorganisation full av småpåvar.

5)      Politisk agenda: Anders kör fram välfärdsfrågorna. Annie är ekonomisk talesperson och vilken agenda Anna-Karin har är jag osäker på än. Välfärdsfrågorna står i debattens centrum. Rikets finanser är så goda att inga debattpoäng finns att vinna där. Men den som kan formulera frågorna och svaren på det som rör pensioner, socialförsäkringar, sjukvård och arbetslöshet kan vinna många poäng hos partiets ombud. Människor som är eller snart blir pensionärer och sjukvårdskonsumenter boende i områden med hög arbetslöshet och med ganska låga inkomster från offentlig sektor.

6)      Kön: Det är bara att dystert erkänna att vi lever i en patriarkal struktur. I maktfrågor är det inte fel att vara man. Är du dessutom man som jobbar med mjuka frågor så finner du stöd i båda lägren.

Men oavsett vem som tar stafettpinnen blir det ett bra val såvitt jag kan se. Det är skönt att ett så litet parti som Centerpartiet kan presentera så många attraktiva kandidater till något som även kan ses som ett självmordsuppdrag. Det ligger i farans riktning att nästa partiledare är den som leder partiet ut ur Riksdagen. Å andra sidan finns möjligheten att trendbrottet kommer. Så nästa partiledare har möjligheten att bli för evigt bespottad eller för evigt hyllad.

Själv lägger jag min röst på den som tydligt talar om att vi med 4-siffriga riktnummer (ej mobil) är en prioriterad målgrupp. 

Kanske det är fler än jag som börjat bli uppriktigt less på medias fokusering på socialdemokraternas partiledarval. Med sedvanlig medialogik har man i brist på kunskap gissat och spekulerat runt olika teoretiska och hypotetiska scenarios i månader. Partiets framtid, roll och syfte tillsammans med olika kandidaters för- och nackdelar har tröskats varv på varv innehållande med allt gleasare mellan nya vinklingar. Då tar man det ett varv till för säkerhets skull.

Just nu känns det som att när valet äntligen är klart och att någon av de kända kandidaterna blivit vald så finns inget mer att tillägga. Allt är redan sagt. Då är denna uttjatade affär i hamn och vi kan lägga den till handlingarna och låta glömskans damm samlas. Högsta ljudet bllir pysandet när luften går ur ballongen.

Inte blir det som på julafton att vi låter bli att skaka på paketen utan låter spänningen byggas upp till dess vi får öppna paketen och se innehållet.

Men i avsaknad av ledarskap har Socialdemokraterna i alla fått vältra sig i sin smått religiösa inställning till Olof Palme och mytbildningen kring honom. Det har till och med sänts "minnesprogram" om Mona Sahlin på radion.

I senaste numret (10/2) av "Dagens Samhälle" (utges av Sveriges kommuner och Landsting SKL) gör cehfredaktören Mats Edman ett utspel i "stad och land" frågan som jag trodde låg under vad jag trodde att någon av hans kaliber borde prestera. Jag vet inte om jag skall bli arg eller bara resignera. För mot dumheten kämpa gudarna förgäves.

Han skriver "Hela landsbygden har evolutionen emot sig.", "...landsändar som har framtiden i baksätet.", man skall inte "ösa miljarder över regioner och bygga vägar och järnvägar som nästan ingen använder.", det borde vara kriminellt att önska "Att alla delar av landet ska kunna erbjuda alla samma möjligheter" och till sist är det någon typ av "rasism" att slussa ut flyktingar till landsbygden. Å andra sidan har urbanisering "alltid pågått". "Nästan alla stora idéer och uppfinningar har uppstått i urbana miljöer".

Om Mats Edmans ambition varit att "röra om i grytan" kunde han anlagt en mer intellektuell nivå på debatten. Hela hans budskap är att människor som inte klara av att tänka en begåvad tanke blir kvar på landsbygden. Det är okej att de bor där men några krav får de inte ställa. Det bästa vore att de stilla och lugnt dog ut till det sista ljuset var släckt. Det är ändå evolutionens oundvikliga resultat om jag får tolka honom.

Jag skulle kunna säga att genom historien har urbana miljöer och hela kulturer rasat samman pga att den omgivande landsbygden inte kunnat försörja dem. Jag skulle kunna säga att en utredning för ett antal år sedan visade att Arlanda var landets enda lönsamma flygplats. Då vore det väl logiskt att bara flyga upp och ner där då. Jag skulle kunna säga att usla kommunikationer i form av järnvägar, vägar och IT inte gynnar utveckling. Jag skulle kunna säga att en utveckling där vi får ett Hong-Kong-liknande Sverige med vår 9 miljoner människor på samma plats saknar vissa livskvaliteter. 

Jag skulle kunna anta att det kommer att finnas vissa landsbygdsområden som får både bra vägar utvecklad infrastruktur och stora offentliga satsningar. Det torde vara de av de urbana människorna godkända rekreationsområdena. När det är dags för stadsborna att andas frisk luft och få lite svängrum ställs det nog krav på att den obegåvade lokalbefolkningen är flexibla, serviceminded och pittoreska. På vägen upp till Sälen kantas vägen av skansenfierade jordbruk från 1900-talets början finansierade med kulturanslag. Bortom allfarvägen har landet återgått till att befolkas av stråtrövare och vargar.

Jag skulle som sagt kunna vältra mig i regionalpolitiska argument. Men det låter jag bli. Jag konstaterar bara att Mats Edsman har en människosyn som om jag gav den dess rätta namn möjligen är åtalbart. Det finns kloka människor som driver utveckling sedan finns det folk på landsbygden. De senare har inte ens förstått att de gör fel och därför inte behöver omfattas i ett nationellt kollektiv.

Detta för mig osökt över på min politiska slutsats. Vi har inte på långt när sett slutet på stad och land konflikten. Det var för ganska precis 100 år sedan som striden stod då staden övertog makten från landsbygden i och med 1909-års regeringsform. Nu handlar inte striden om makten över landet. Nu handlar striden om rätten till existens och människovärde.

Det finns inget parti idag som tar landsbygdens och landsortens parti idag. Alla partier tar först en tugga storstad och sedan lite landsbygd till efterrätt i den politiska korrekthetens namn. Moderaterna har nu flyttat sin blick mot landsbygden. Inte för att de gillar den. Men de ogillar att (S) tagit fotfäste där då (M) jagat ut dem från städerna. I sin ambition att bli statsbärande parti syns hybrisens fula ansikte i buskarna. Men Socialdemokraterna vill inte ha sin bas på landsbygden för de vill ha tillbaka forna andelar av valmanskåren. Utan storstadsröster blir man inte ett 45%-parti.

Jag tror att Moderaternas flirt med landsbygden är början till deras fall. De kommer liksom Centern att finna (men inte insett) att man kan inte vara vän med alla. För "alla" har motstridiga intressen. Någon har sagt att "utan fiender har du inga vänner".

Varumärken skall man vara rädd basunerar välavlönade konsulter ut. Helt rätt. Centerpartiet har gjort vad det kunnat för att bekämpa sitt eget varumärke i 30 år. Jag har själv varit en ivrig kämpe i detta. På den tiden har vi lyckats att gå från 25% till 4% av valmanskåren. När skall partiet våga sätta sig ned och fundera över om strategin varit framgångsrik? När skall Centern våga peka ut sina fiender. Inte abstrakta fiender som miljöhot, intollerans och utanförskap. Nej, konkreta fiender - storstadskramare, vargvänner och ortodoxa miljömuppar.

Hur än Centern försökt tvätta bort sitt varumärke så finns landsbygdsstämpeln där. Det gör att vi aldrig blir välkomna in i städerna och om vi sviker landsbygden så blir Centern helt oviktigt. För att hänvisa till en klassisk metafor. Centern står vid stupets kant. Skall partiet ta ett stort steg framåt? Nej, säger jag. Partiet skall ta ett stort steg tillbaka. Ett stort steg tillbaka till grundvärdena.

Centerpartiet har alltid representerat landsbygden i svenskarnas minne. Centerpartiet har stått för ett idégods som bygger på att vi alla är fria individer där vi är skyldiga att ta ansvar för oss själva, ta ansvar för de omkring oss och ta ansvar för den värld vi lever i. Att vara Centerpartist är att ta ansvar. Centern kan återigen bli landsbygdens röst. Vi kan säga till Mats Edman och andra storstadsevolutionister - vänd oss ryggen men ta inte ifrån oss makten över våra liv.

Om inte Centerpartiet tar landsbygdens sida är jag rädd att Sverigedemokraterna med sin Åsa-Nisse-idyll kommer att skörda frukter i landsbygdsbefolkningens utanförskap.

Det är i princip Centerpartiet som avgör om landsbygden kommer att domineras av Åsa-Nissemarxister eller Åsa-Nissefascister.