Kyrka, stat och barnaminnen
I den regelbundet återkommande debatten kring skolans vurm att fira olika skolhögtider i protestantiska kyrkorum vet jag inte vad som stör mig mest. Men det det är en flertal saker i alla fall.
Roten till denna besynnerliga debatt, enligt mig, är den långa tradition av den kristna kyrkan som en lojal medspelare till den världsliga makten i utbyte mot att kyrkan får en särställning i att indoktrinera undersåtarna med sin form av vidskepelse. I takt med att kunskap och bildning skingrat vidskepelsens dimmor så har även den världsliga maktens behov kyrkans minskat till förmån för andra strukturer som hanterar frågorna om det okända.
I Sverige har detta inneburit en formell skilsmässa mellan kyrka och stat. Vi har inte någon officiell statsreligion sedan år 2000. Det är bara tronpretendenten som inte fritt kan välja religiös hemvist. Men trots den formella skilsmässan så har den långt ifrån slagit igenom mentalt och kulturellt.
Skolan har inte längre uppdraget att bidra till att eleverna skall in i den rätta tron. Därför finns det ingen anledning att skolan skall husera i religiösa lokaler utom när det har ett pedagogiskt syfte. Då borde konsekvensmässigt andra kyrkorum besökas i samma omfattning. Men debatten om skolavslutning i synagogor, asatempel, moskeer och satanistkyrkor lyser med sin frånvaro. Varför då? Är det skolledarna runt om i landet som är bekännelsemässigt obekväma i de lokalerna eller är det så att ledarna för dessa kyrkor anser att deras helgade rum är till för religiösa ritualer och inte skolavslutningar och andra sekulära trivselstunder?
Vanligt argumentet för att ta skolbarna till kyrkan är tradition. Vems tradition? Min? Rektors? Tvångsdöpta etniska svenska protestanters födda före 1990? Tradition är okunskapens argument. "Vi har alltid gjort så här pga att man gjorde det tidigare. Vi vet egentligen inte varför men det är nog bäst att fortsätta på detta vis." Tradition är förtryckets argument. "Vi som delar traditioner delar samhörighet. lämnar du traditionen lämnar du samhörigheten". Tradition är feghetens argument. "Egentligen tycker jag inte om det men det är värre att inte tillhöra gruppen." Inget fel på traditioner. Men de är inte till för att dumheten, ondskan och fegheten skall kunna gömma sig bakom dem.
Beklämmmande är att politiker, som traditionstyngda försöker lösa konflikten att de å ena sidan förordar en religiöst obunden skola och å andra sidan att skolan vill använda religiösa lokaler för sin verksamhet, visar vilja att i gammal god anda peta i kyrkans förehavanden.
Men jag är också förvånad att Svenska kyrkan inte får ett utbrott då hela organisationen med traditionsargumentet förpassas till de museala institutionerna. Vore det lite stake i svenska kyrkan skulle de meddela att i deras verksamhetslokaler gäller deras regler och det får andra förhålla sig till.
Tycker sedan skolan att eleverna skall ha religiösa skolavslutningar må de i rättvisans namn låta var elev agera efter sin/sina föräldrars trosuppfattning. De som inte har någon trosuppfattning får väl göra något nyttigt istället.
