Tankar från skogsbrynet

Att vara Centerpartist är att ta ansvar har jag alltid hävdat.Stefan Löfven vädjar till Centerpartiet och Annie Lööf att ta ansvar och vara resonabel i regeringssonderingarna.

 

Centerpartiets avvaktande hållning och besked partiet kommer att bedriva en konstruktiv opposition är den bästa enligt min mening. Det bästa sättet att ta långsiktigt ansvar för landet är att arbeta för ett starkt Centerparti.

 

SDs framgångar har skapat ett politiskt trauma. Partiets framgångar kan å ena sidan bygga på att en stor grupp människor delar SD grundläggande ideologi, vilket vore hemskt men politiskt mer hanterbart. Å andra sidan kan det vara så att en stor grupp människor använt SD som verktyg för att bryta sitt eget utanförskap och försökt bli sedda och hörda. Det är jobbigare. För övriga partier har då att bekampa ett parti med en destruktiv ideologi samtidigt som de måste få deras väljare att känna sig sedda och hörda utan att uppleva att kampen mot partiet inte är ett angrepp mot dem som väljare.

 

Om tesen om det upplevda utanförskapet stämmer. I alla fall i väsentlig grad. Så har Centerpartiet och Socialdemokraterna nyckelroller. Inte för att skapa en majoritet som kan ignorera SD och förstärka deras väljares känsla av utanförskap.

 

Det är i opposition som Centerpartiet kan fortsätta att förtydliga sitt budskap om att hela landet skall leva. Det är Centerpartiet som enklast kan (åter-)skapa förtroendet hos landsortens/-bygdens folk. Centerpartiet kan kliva fram som den självklare representanten för alla oss som har 4-siffriga riktnummer (fast telefoni). En representant som dessutom andra partier törs/vill/kan prata med.

 

Till sist. Gamla centergubbar som väser från historiens dimmor må göra det. Men vi skall vara medvetna om att det var de som styrde partiet från 20% till 5%. Känns inte som att finns mycket som Annie har att lära av dem.

 

 

Tänkte försöka mig på ett resonemang kring umgänget och förhållningssättet till SD nu då valretoriken övergår till den politiska vardagstristessen. De som inte har förmåga att tänka SD utan att hyperventilera eller att tankarna bara fylls av invektiver ombedes läsa en modeblogg eller något annt politiskt ofarligt.

 

1) Att förhålla sig till andra ideologier.

I dag finns rumsrena partier och så finns SD. Det var inte många år sedan bilden var annorlunda. Moderaterna som i vänstersvågen på 60- och 70-talet ansågs vara en obskyr sekt. T.o.m. Carl Bildt vill jag minnas hur han berättade om när smög längs väggarna på väg till MUF-möten rädd att möta någon. Centerpartiet, som det stora partiet, tog in dem in i salongerna i och med regeringen Fälldin 1976.

 

Lika obskyra och suspekta ansågs kommunisterna (VPK) vara. Socialdemokraterna och LO hade till och med sin egen underrättelsetjänst ute på industrierna för att hålla koll på dem. Centerpartiet gjorde dem rumsrena genom samverkan i samband med Folkkampanjen mot kärnkraft inför folkomröstningen 1980.

 

Levi Petrus startade 1964 ett litet parti med tydliga frikyrkliga kristna förtecken som levde i ett moralkonservativt liv i skuggan av Riksdagen fram till dess partiledaren Alf Svensson (KDS) kom in i Riksdagen genom en teknisk valsamverkan 1988 med - just det - Centerpartiet.

 

Den pragmatiska hållning till samarbete i syfte att nå partiets mål kan naturligtvis ifrågasättas. Men resultatet är att alla dessa partier anses rumsrena idag.

 

Men det är annorlunda med SD hävdar många pga att de har en negativ människosyn och anser att den egna gruppen ska skyddas och gynnas före det att man ägnar andra sin uppmärksamhet.

 

Men vi har partier, rumsrena, som anser befolkningen i allnmänhet inte är kompetent att fatta sina egna beslut utan skall vare sig de vill eller inte underordnas en politisk elit som av något skäl erhållit kompetensen att inte bara besluta över sig själva utan även över alla andra. Vad är det för människosyn?

 

Vi har å andra sidan den motsatta hållningen, lika rumsren, att ingen annan än jag skall besluta över mitt liv utan hänsyn till andra. Den som saknar förmåga att hantera varje aspekt av sitt liv lämnas åt sitt öde. Vad är det för människosyn?

 

Så vad som är rumsrent är ett normativt begrepp.

 

2) SD och utanförskapet

SD har onekligen frodats i sitt utanförskap. Om det är pga skall jag låta vara osagt. Efter valet har de vågmästarroll i Riksdagen och i många många kommuner runt om i landet. Åtminstone till dess allianser, oheliga eller inte, skapats för att hålla dem i fortsatt utanförskap. Den risk jag ser med alltför stora allianser är att SD går från att vara 3:e part i politiken till att bli 2.e part - oppositionen. Dvs att det politiska samtalet alltid skall ske med och i förhållande till dem. En position med möjlighet till mycket rampljus. Hellre en minoritetsledning som tvingas förhandla i sakfrågor, t.o.m. med SD, än SD i ren oppositionsroll.

 

3) Att samverka eller få stöd

Jag motsätter mig samverkan med SD. Då samverkan ger inflytande över policyskapandet. Men att ta stöd av SD i sakfrågor har jag inget problem med. Lika lite som jag har problem att ta stöd av Libertaner eller kommunister för att förverkliga min politik. Kan det ge SD inflyttande?Kanske. Men över vad? Deras huvudfråga, invandringen, är på kommunal nivå nästan en ickefråga. Förutom ett avtal med migrationsverket då och då så fylls den kommunalpolitiska vardagen av vägunderhåll, skolmat, strandskyddsdispenser, hemtjänstavgifter, policydokument om ditt och datt, räddningstjänst och barnomsorg. I denna verkligen bygger relationen med SD på vilket folk de har invalda. Är det politska stollar eller "normala" som man har att förhålla sig till.

 

När det gäller cykelställ och byskolor kan jag prata med SD men när det gäller flyktingmottagande och integration pratar jag med andra.

 

Hur motbjudande det än kan kännas så har SD stöd av stor del av befolkning. Dubbelt upp än vad mitt eget parti har. De kan inte ignoreras. För offerkoftan är deras käraste plagg och starkaste vapen.

 

4) Kampen mot mörkret

Att håna, ignorera, fördömma, idiotförklara, avslöja SD-företrädare och deras politik fungerar uppenbarligen inget vidare. SD-väljare fungerar tydligen inte som andra partiers väljare. Vad göra? Min teori bygger på följande:

 

En stark lockande kraft hos de som inte är patologiska rasister och främlingshatare är SD positiva berättelse om deras Sverige. Om SD får bestämma så kommer vi att förpassas till Åsa-NIsses, Thor Modéns och Julia Ceasars Sverige. Dessutom i färg. Alla är glada, släkt och välmående om än inte rika. Lite tjuvjakt och hembränt förgyller vardagen. Men riktiga skurkar (från stan?) åker obönhörligen fast.

 

Motmedlet är att skapa en lika attraktiv bild av framtiden. En bild som får människor att lämna SDs väg utan att hånas eller häcklas. Lämna stollarna ensamma i partiet så att de likt Ny demokrati kan implodera i sin egen inskränkthet

 

Är det lätt, nej. Måste det göras, ja.