Tankar från skogsbrynet

Jag är en bland många som försöker förstå de populistiska partiernas anhängare. För en traditionell partigängare är det obegripligt hur dessa partiers ledare och företrädare kan uppträda utan att det skadar partiet. Det som skulle vara förödande för ett "normalt" parti och dess politiker kan till och med gynna dessa rörelser. Till och med Donald Trump erkände att han troligen skulle kunna ta livet av någon mitt i New York utan att det skulle skada honom.

 

De traditionella partierna i Sverige har kämpat i blindo hur de skall förhålla sig till Sverigedemokraterna.. Vad de än gjort, ignorerat, bekämpat eller normaliserat partiet, har det gynnat SD. Varför?

 

Jag har i mina funderingar landat i några slutsatser:

1) SD är inte och skall därför inte behandlas som ett "normalt" parti.

2) SDs väljare vill komma tillbaka till sina gamla partier.

3) SDs framgångar är bara ett symptom på ett mer omfattande problem.

 

Svensk politiks gravitationscentrum de senaste åren har varit SD. Allt som sagts och gjort inom politiken har speglats mot SD. Det har också givit dem plats i strålkastarljuset. Lösningen är sluta fokusera på relationen med SD och istället fokusera på sin egen politiska agenda. Att ha modet att våga stå för något oavsett hur populärt det är för tillfället. Det ger väljaren tid att skapa en relation med partiet. Ett parti är inteett varuhus av åsikter som byts ut allteftersom efterfrågan förändras. Ett parti är en specialbutik där alla varor som erbjuds har en logisk koppling med varandra och det partiet vill stå för. Inte ens strax före jul kan du hitta skinka hos blomsterhandlaren.

 

Ofta har jag hört argumentet för en lagd SD-röst är att "jag ville sända en signal". I sedvanlig ordning har jag avfärdat det som ett idiotargument. Vaddå sända signal? Du får stå för att du valt att stödja ett parti som är överbefolkat av extremister och rättshaverister med en obefintlig politisk agenda och med rädslan som vapen.

 

Men jag har kanske haft fel.   

 

Det kan också vara en signal på samma sätt som någon genomför ett "planerat" misslyckat självmord. Där signalen är - jag vill inte dö, jag vill att ni ser mig. Men för att bli sedd måste jag tydligen skrika så högt jag bara kan.

 

Allt fler röster som hörs i debatten ser roten till det onda i en centrum-periferi problematik. Men det är inte så att det står en strid mellan centrum och periferi. För dom i centrum anser sig redan ha vunnit.

 

De som är i centrum har efter segern släppt intresset för periferin och har fullt upp med att bekräfta eller bekämpa varandra med ryggen mot världen där utanför. Men oavsett vad de strider om så slutar det alltid med att någon i centrum står som vinnare. När periferin ibland lyckas göra sig hörd blir den tillrättavisad med hänvisning till att de inte förstår den stora planen och att lösningen är att snällt anpassa sig till den oavsett kostnad. För att använda en variant på ett populärt ord så kallar jag det för Maktsplaining. Då en önskan om kommunikation slutar i en föreläsning/förmaning.

 

Jag tror att många av SDs väljare definerar sig som förlorare på olika sätt. Från centrum kommer ständigt signaler om att de har fel utbildning, fel livsstil, fel bostadsort, fel ambitioner, fel kosthållning, fel hobby etc etc. Vad förväntar sig omvärlden centrum av dom? En kram?

Hos SD får dom känna sig som vinnare. En känsla som är viktigare än åsikten om migration eller järnrörsskandaler.

 

Men vi ser andra yttringar på samma problem. Bilbränder och attacker mot blåljuspersonal i förorterna. Varghatet i skogslänen. Allt är angrepp på det som ligger centrum/vinnarnas varmast om hjärtat.

 

Allt färre av de som tillhör periferin, de som inte är sedda av makten, accepterar att vara ignorerade av centrum. Av makten. Av eliten inom politik, ekonomi och media. De kommer aldrig att tillhöra makten/eliten/centrum men de kommer att använda tillräckligt "hög röst" för att ge sig till känna.

 

Som partipolitiskt aktiv måste jag sträva efter att driva en politik som få alla att känna sig som vinnare. Om än bara lite. Som politiker måste jag förstå att de som inte gynnas av min politik måste kompenseras på något annat sätt. Man kan inte säga upp medborgare på grund av "arbetsbrist" och bli av med dom. Människor skall dock inte daltas med för vi är rätt duktiga på att ta eget ansvar.

 

Jag brukar säga att det är en sak att centrum inte har tänkt at hjälpa oss, men de kan väl i alla fall låta bli att ställa till det för oss.

 

Å vad ni i centrum än gör. Sätt er inte på en kampanjbuss för att resa runt och titta på periferins folk med maktsplaining på agendan.

 

Jag sänder med ett urklipp ur Euskefeurats låt "De namnlösas här"

---

När vi sprattlar som fiskar i missmodets garn 
och vi känner oss som Tomas Tvivlarens barn. 
När isen inte brister men inte heller bär. 
Då vill vi sjunga en sång om dom namnlösas här.

....

Vilka var det som drömde om en ljusare tid
och slöt sig samman för att kunna ta strid.
Vilka sveks av dom egna ledarnas begär
efter maktens sötma, jo, dom namnlösas här.

---

 

PS: Tyvärr måste jag väl stryka under att jag på intet sätt bejakar eller försvarar rasism, våld, jaktbrott eller dylika handlingar. Jag försöker endast leta mig fram till en förklaring.:DS

 

PPS: Jag tror inte heller att lösningen på rasism, våld och jaktbrott i alla lägen är repressiva åtgärder:DDS