"Ny" bil
Handskak med bilhandlarn idag. Återkommer med mer info när leverans skett.
Det snöar å det gruvligaste. Så jag var runt med traktorn och skottade snö hemma och hos grannarna i 2,5 timmar. Vissa uppoffringar är roligare än andra.
Det nya livet har börjat
Efter något års funderande och två års väntande på svensk sjukvård tog jag beslutet att åka utomlands och göra ett ingrepp som heter "Gastric-By-Pass". Enkelt beskrivet så har jag kopplat bort 95% av magsäcken.
Svullandets tid är med andra ord över.
Orsaken till att jag gjorde ingreppet i Frankfurt var att Marianne snubblade över en hemsida för Fecit EU Care AB. Ett företag som har som affärsidé förmedla operationer m.m. till Tyskland. Det är nämligen så att man åker till ett EU-land och utför ingreppet så täcker försäkringskassan kostnaden. Men om jag tröttnar på att vänta landstinget och vänder mig till svensk privatvård så betalar de inte en svensk ett-öring.
Veckan innan jag åkte hade jag pyntat in en försvarlig mängd pengar till sjukhuset i förväg. Jag drabbades av viss ångest. Jag hade aldrig själv haft kontakt med sjukhuset utan bara med Fecit. Tänk om allt var en bluff? Här skulle jag på tu och sju resa ned till Frankfurt med löfte om att jag skulle bli mött på flygplatsen. Men å andra sidan så var förarbetet så bra att om jag skulle bli lurad var det av skickliga människor i alla fall. Men allt detta visade sig vara obefogad oro.
Den 1/12 tog jag tåget till Arlanda (och insåg att telefonen låg kvar på köksbänken) och sedan flyget till Frankfurt. På flygplatsen möttes jag av Christa. Hon tog mig i handen för resan in till stan och till hotellet. En fördel med en ledsagare som kan tyska. Som avkoppling tog vi en tur till den traditionella Julmarknaden. Som vanligt består julmarknader till 75% av mat och dryck. Så himla kul för någon som går på flytande kost. Men Glühwein blev det i alla fall.
Tisdag 2/12 knallade vi över till sjukhuset "Krankenhaus Sachsenhausen" så att jag kunde bli inskriven mätt, vägd (139 pannor), blodtryck etc. Under denna vecka har de kollat blodtrycket så j-vla ofta att det borde räcka för många år framåt. Jag fick även träffa den kirurgiske "översteprästen" prof Weiner för genomgång av ingreppet. En fördel med att vara privatpatient är att det är det tunga artilleriet som ansvarar för ingreppet. Inga AT-läkare för sådana som betalar med egna pengar. Sedan fick jag knalla iväg till avdelningen för att få ett rum. Det delade jag med en 200-kilos mupp som ynkade över att han beställt singelkupé.
Snart nog rulladesjag ned för endoskopi. Dvs att de kör ned en kamera i strupen/magen för att kolla läget. Första gånge jag blev sövd. Ena sekunden pratade jag glatt. Sen vakande jag på avdelningen. Där möttes jag av en glad personal med en liten mygg dryck för att rensa systemet inför operationen. Jag var nämligen först ut på ondagmorgon. Det är fasansfullt hur mycket som ryms i ett tarmsystem. Jag sprang på toaletten med jämna mellanrum från 16.00 till 07.00. Säkert 10 ggr.
Onsdag 3/12 rullades jag iväg till operation. Jag åkte först in på den iskalla Anestesiavdelningen. Pratade med dem en stund och sedan vaknade jag på intensiven vid 10.00. Prof Weiner gör ingreppet via titthål på under timmen. Där befann jag mig i ca 20 timmar i ett tillstånd mellan vakenhet och medvetslöshet. Men så fort man trynade in såg tog någon blodtrycket så pass att man blev väkt. Men det var en suverän madrass i sängen.
Torsdag 4/12 åter på rummet, men på ett nytt. Min nye rumskompis var kvar på intensiven och dök inte upp förrän dagen efter. Från och med nu inleddes en den nya rutinen med flytande kost tre ggr om dagen och vatten där emellan som pågick fram till avresedagen den 9/12 (134 kg).
Allt har gått som på ett snöre inte minst tack vare det arbete som Christa lagt ned.
Nu åter hemma. Nu blir det flytande-kost-regim fram till nyår ungefär. I kommande inlägg kommer jag att ynka mig mitt "lidande" och min utveckling. Men jag är glad att jag tagit beslutet innan jag nått 200-kilos nivån med alla tillhörande problem.
Svullandets tid är med andra ord över.
Orsaken till att jag gjorde ingreppet i Frankfurt var att Marianne snubblade över en hemsida för Fecit EU Care AB. Ett företag som har som affärsidé förmedla operationer m.m. till Tyskland. Det är nämligen så att man åker till ett EU-land och utför ingreppet så täcker försäkringskassan kostnaden. Men om jag tröttnar på att vänta landstinget och vänder mig till svensk privatvård så betalar de inte en svensk ett-öring.
Veckan innan jag åkte hade jag pyntat in en försvarlig mängd pengar till sjukhuset i förväg. Jag drabbades av viss ångest. Jag hade aldrig själv haft kontakt med sjukhuset utan bara med Fecit. Tänk om allt var en bluff? Här skulle jag på tu och sju resa ned till Frankfurt med löfte om att jag skulle bli mött på flygplatsen. Men å andra sidan så var förarbetet så bra att om jag skulle bli lurad var det av skickliga människor i alla fall. Men allt detta visade sig vara obefogad oro.
Den 1/12 tog jag tåget till Arlanda (och insåg att telefonen låg kvar på köksbänken) och sedan flyget till Frankfurt. På flygplatsen möttes jag av Christa. Hon tog mig i handen för resan in till stan och till hotellet. En fördel med en ledsagare som kan tyska. Som avkoppling tog vi en tur till den traditionella Julmarknaden. Som vanligt består julmarknader till 75% av mat och dryck. Så himla kul för någon som går på flytande kost. Men Glühwein blev det i alla fall.
Tisdag 2/12 knallade vi över till sjukhuset "Krankenhaus Sachsenhausen" så att jag kunde bli inskriven mätt, vägd (139 pannor), blodtryck etc. Under denna vecka har de kollat blodtrycket så j-vla ofta att det borde räcka för många år framåt. Jag fick även träffa den kirurgiske "översteprästen" prof Weiner för genomgång av ingreppet. En fördel med att vara privatpatient är att det är det tunga artilleriet som ansvarar för ingreppet. Inga AT-läkare för sådana som betalar med egna pengar. Sedan fick jag knalla iväg till avdelningen för att få ett rum. Det delade jag med en 200-kilos mupp som ynkade över att han beställt singelkupé.
Snart nog rulladesjag ned för endoskopi. Dvs att de kör ned en kamera i strupen/magen för att kolla läget. Första gånge jag blev sövd. Ena sekunden pratade jag glatt. Sen vakande jag på avdelningen. Där möttes jag av en glad personal med en liten mygg dryck för att rensa systemet inför operationen. Jag var nämligen först ut på ondagmorgon. Det är fasansfullt hur mycket som ryms i ett tarmsystem. Jag sprang på toaletten med jämna mellanrum från 16.00 till 07.00. Säkert 10 ggr.
Onsdag 3/12 rullades jag iväg till operation. Jag åkte först in på den iskalla Anestesiavdelningen. Pratade med dem en stund och sedan vaknade jag på intensiven vid 10.00. Prof Weiner gör ingreppet via titthål på under timmen. Där befann jag mig i ca 20 timmar i ett tillstånd mellan vakenhet och medvetslöshet. Men så fort man trynade in såg tog någon blodtrycket så pass att man blev väkt. Men det var en suverän madrass i sängen.
Torsdag 4/12 åter på rummet, men på ett nytt. Min nye rumskompis var kvar på intensiven och dök inte upp förrän dagen efter. Från och med nu inleddes en den nya rutinen med flytande kost tre ggr om dagen och vatten där emellan som pågick fram till avresedagen den 9/12 (134 kg).
Allt har gått som på ett snöre inte minst tack vare det arbete som Christa lagt ned.
Nu åter hemma. Nu blir det flytande-kost-regim fram till nyår ungefär. I kommande inlägg kommer jag att ynka mig mitt "lidande" och min utveckling. Men jag är glad att jag tagit beslutet innan jag nått 200-kilos nivån med alla tillhörande problem.
