Tankar från skogsbrynet

På tal om ansvar för andra och respekt vill jag ägna en stund till att prata om dessa tiggare som börjat sitta utanför våra affärer och andra strategiska platser. Ingen av oss blir lycklig över att se dem och ingen är oberörd. Antingen känner vi medkänsla och kanske sorg över deras situation eller så känner vi aggression och förakt över att de inte skaffar ett en försörjning i sina hemländer.

Vi är ovana att se tiggare. Med en välutbyggd socialtjänst slipper vi längre se luffare, landstrykare och fattigjon. Det som tidigare var ett medmänskligt ansvar har vi gjort till ett offentligt och kallar det för försörjningsstöd.

Nu har det kommit människor som inte omfattas av svensk socialtjänst och inte heller i sitt hemland om det finns någon.

Jag vägrar tro att människor frivilligt väljer att bli tiggare om det finns alternativ. Jag tror att varenda en hellre väljer ett jobb före att ta den förnedring som det innebär att sätta sitt hopp till att okända människor på en okänd plats skall lägga en slant i min framsträckta mugg.

Jag kan bara tänka mig hur det måsta vara hemma hos dem då de anser att det är ett bättre liv att sitta och tigga i ett okänt land än att vara hemma med sin familj och sina barn.

Röster höjs för att förbjuda tiggeri. Jag tror inte alls att det tiggeriet man vill förbjuda. Om tiggeri förbjöds skulle Röda Korset, Lutherhjälpen och andra bösskramlare råka illa ut. Skall insamlingsgalor i Tv också förbjudas? Kollekten i kyrkan? Hur gör vi med barnen som envist tigger sina föräldrar om glass. Nej, tiggeriet är inte problemet.

Luften är full av rykten om att detta är organiserat och det åker flotta bilar med män i tjusiga kläder som hämtar och lämnar.Att det handlar om geschäft och människohandel. Rykten som bara har ett syfte. Att ge mig en ursäkt att inte behöva ta personligt ansvar för en människa i nöd. Att ge mig ett argument att inte lägga en slant.

Nej det som stör oss är att tiggarens närvaro dels påminner oss att de finns de som lider stor nöd och dels tvingar mig till ett personligt beslut som jag måste stå för.

Att passera förbi Röda Korsbössan är lätt då den enda jag ser är den välmående grannfrun som håller i bössan. Men i tiggaren ser jag den livs levande mottagaren och måste fatta mitt beslut att hjälpa just den människan eller inte. Det är jobbigt.

Så jobbigt att jag helst skulle vilja slippa. Och ja, Jag har givit till både tiggare och Röda korset. Ger jag till alla alltjämt, nej.

Gör mot andra det du vill att andra skall göra mot dig.