Tankar från skogsbrynet

Det känns som att ett genomgående tema i mina kommentarer till verkligheten handlar om förmågan eller bristen därpå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Nu senast inspelet om en ny princip gällande fördelning av presidieposter i Riksdagen.

 

Då det politiska landskapet efter valet kan komma att se väldigt annorlunda ut så kan det finnas skäl förändra arbetsformerna därefter. Hittills är det (S) och (M) som fördelat presidieposterna mellan varandra. (M) har sedan låtit allianskamraterna ta några av posterna. Men vi kan efter valet ha en situation där dessa två partier inte har egen majoritet i Riksdagen. Vi kan en situation där (S) och (M) bildar regering tillsammans.

 

En sak vet vi och det är att efter valet finns det inte längre två dominerande block. Nya tider nya seder.

 

Att vara Centerpartist är att ta ansvar, för sig själv, för andra, för naturen, för samhället. Därför är det lätt att förstå att en (C) företrädare kan acceptera en förändring av Riksdagens arbete som kan upplevas vara mer administraivt och långsiktigt hållbar, även om det "gynnar" någon annan part.

 

Men vad som blivit tydligt, för mig i alla fall, är att (C) genom sin politiska hållning (som jag hyllar varje dag) fått tillbaka "kärnkraftsmotståndarna" som sympatisörer. Med enda skillnaden att det handlar om SD och inte kärnkraft idag. De värnar inte asylrätten i första hand - de avskyr SD. På samma sätt som jag mött kärnkraftsmotståndare som glatt skulle elda med brunkol och gamla bildäck bara man slapp kärnkraft.

 

Dessa renläriga sympatisörer accepterar inget annat än en renlärig hållning från sina företrädare. Detta trots att det kan leda till kaos för landet och/eller förpassa det egna partiet långt från alla former av inflytande. Makt är inte viktigt. Att osvikligt stå för sina ideal är allt. Sviker partiet idealen, det minsta, lämnar man partiet. I modern tid ser vi effekten hos (MP). För 30 år sedan hos (C).

 

I opinionsmätningarna pendlar (C) kring 10%. Jag tror att 4% skulle kunna lämna partiet på ett ögonblick vid nästa förslag som kan anses normalisera (SD) även om förslaget skulle vara logiskt, rimligt, praktiskt och skapa möjlighet till inflytande.

 

Toleransens paradox innebär att man måste vara intolerant mot de intoleranta. De kommer aldrig ge dig det utrymme som du känner dig moraliskt förpliktad ge dom. Därför växer dom vid varje eftergift.

 

Ge inget utrymme!