Politiskt ränksmideri
I en krönika i dagens Ljusnan blev dagens politiska partier och politiska ledare avhyvlade och anklagade för att de har en von-oben attityd och drivs av ränksmidande partistrateger. Annat var det när seklet var ungt och folkrörelserna formade Sverige. Då styrdes partierna av hederliga och rättskaffens män (för det var dom allihop) beväpnade bara med sin hederliga blick utan sluga baktankar.
En vacker bild men naiv även för en politisk chefredaktör. När har politik och strävandet efter politiskt inflytande inte varit besmittat med ränker, planer och taktiska överväganden? Aldrig. Men bara för att man spelar ett rävspel behöver inte det innebära att man är ohederlig. Däremot ingår det i grundkursen att göra och säga saker när det är lämpligt. Redan de gamla grekerna konstaterade att syftet med den retoriska konsten är att få dig att framstå som begåvad och motståndaren som en korkad luns.
Jag läste för ett par år sedan en, för mig, intressant men smärtsamt detaljerad lunta som hette "Bonderörelsens historia" av Elof Eriksson. Boken skrev i början av 40-talet som någon typ av vitbok av hur boderörelsen utvecklades under de första årtiondena av 1900-talet. Med honom själv som inflytelserik spelare. Det var ingen vacker syn som målades upp. I och med 1909 års regeringsform och upphävandet av ståndsriksdagen var den stora bondebefolkningen politiskt herrelös. Högern, liberalerna och även socialdemokraterna gjorde sina friarstråt. Inom bondekåren växte två organisationer fram som ivrigt bekämpade varandra. Det fanns en starkt konservativ gren där författaren var aktiv och en mer liberalt lagd linje. Sedemera LRF och Centerpartiet.
Den bild som författaren målade upp handlade och rent tjyv- och rackarspel. Där de båda organisationerna gjorde allt de kunde för att bräda och svartmåla varandra. Det var inga vackra ord som sades. Det värsta tillmälet de kunde ge var att anklaga varandra för att vara styrda av högern.
I min politiska skolning har jag fått bilden av mitt partis grundare, Carl Berglund, som en rättskaffens bonde som satt vid sitt grova köksbord och författade ett upprop som fick sveriges bönder att resa sig. Elof Erikssons bild av samma man var att han var redaktör för en tidning samt förmögen godsägare och en durkdriven maktspelare. Jag må säga att Elofs bild faktiskt känns trovärdigare och men det gör inte Carl Berglunds idémässiga arv mindre värt.
En vacker bild men naiv även för en politisk chefredaktör. När har politik och strävandet efter politiskt inflytande inte varit besmittat med ränker, planer och taktiska överväganden? Aldrig. Men bara för att man spelar ett rävspel behöver inte det innebära att man är ohederlig. Däremot ingår det i grundkursen att göra och säga saker när det är lämpligt. Redan de gamla grekerna konstaterade att syftet med den retoriska konsten är att få dig att framstå som begåvad och motståndaren som en korkad luns.
Jag läste för ett par år sedan en, för mig, intressant men smärtsamt detaljerad lunta som hette "Bonderörelsens historia" av Elof Eriksson. Boken skrev i början av 40-talet som någon typ av vitbok av hur boderörelsen utvecklades under de första årtiondena av 1900-talet. Med honom själv som inflytelserik spelare. Det var ingen vacker syn som målades upp. I och med 1909 års regeringsform och upphävandet av ståndsriksdagen var den stora bondebefolkningen politiskt herrelös. Högern, liberalerna och även socialdemokraterna gjorde sina friarstråt. Inom bondekåren växte två organisationer fram som ivrigt bekämpade varandra. Det fanns en starkt konservativ gren där författaren var aktiv och en mer liberalt lagd linje. Sedemera LRF och Centerpartiet.
Den bild som författaren målade upp handlade och rent tjyv- och rackarspel. Där de båda organisationerna gjorde allt de kunde för att bräda och svartmåla varandra. Det var inga vackra ord som sades. Det värsta tillmälet de kunde ge var att anklaga varandra för att vara styrda av högern.
I min politiska skolning har jag fått bilden av mitt partis grundare, Carl Berglund, som en rättskaffens bonde som satt vid sitt grova köksbord och författade ett upprop som fick sveriges bönder att resa sig. Elof Erikssons bild av samma man var att han var redaktör för en tidning samt förmögen godsägare och en durkdriven maktspelare. Jag må säga att Elofs bild faktiskt känns trovärdigare och men det gör inte Carl Berglunds idémässiga arv mindre värt.
Kommentarer
Trackback
