Tankar från skogsbrynet

Storkommunsdebatten tar nya höjder i lokala tidningen. Nu är det hela Hälsingland som skall bilda kommun. En orsak är den framtida mörka befolkningsprognosen för landskapet. Allt färre skall dela på kostnaderna för det gemensamma. Därför behövs samordning av kommunala funktioner. Inte bara Räddningstjänst och sophämtning, utan även ledningsfunktioner inom stab och administration. Men det går att lösa utan sammanslagningar.

Det psykologiska problemet i detta arbete är inte en minskade befolkning utan att ingen vill förlora den det har. Ju större kontroll jag har över situationen desto lättare är det att finna samverkansvägar. Den "egna" kommunen är ett sätt att skapa kontroll. För jag är fullt övertygad om att storkommuns-kramarna själva går man ur huse när det föreslås att den lokala skolan, biblioteket eller idrottsanläggningen skall läggas ned. Även om det är till fördel för helheten.

En effektivare förvaltning av gemensamma medel är ett måste. Men det gör inte att vi blir fler. I slutändan är det befolkningstillväxt som är framgångsfaktorn. Hur skall vi få trenden att vända? Den kommunala organisationen betyder i det fallet väldigt lite.

För om vi inte tror på Hälsinglands framtid kan vi lika gärna gå ihop med Uppland så att vi får vara med i en expansiv region.

Söndag den 7/9 kl 07.10 såg jag Zorro för sista gången. Han nafsade lite kalopskött ur näven på mig och försvann in i björkslytet för att hitta något att jaga runt med. En halvtimme senare härde jag hans väckskall. Det var sista livstecknet. Sedan gjorde han enligt pejlen en båge runt Spjälkaberg och hamnade uppe på det närliggande Slätaberg. Där gick han sannolikt in i ett okänt gryt. Vad där hände är okänt. För trots ivrigt pejlande, ropande och letande av människor och kompisen Gucci blev fann vi ingenting. Under hela veckan kom pejlsignalen från samma område.

Nu har det gått fem dygn. Nu tar jag beslutet att allt hopp är ute. I går kväll tog jag förväl av honom. Jag såg honom "strutta" med högburen svans mot en ljuskälla. Han vände om huvudet och titta på mig för en sekund. Lyfte på benet, pinkade och försvann in i ljuset.

Min tröst är att han lämnde jordelivet medan han gjorde det han älskade mest - nämligen att springa fritt och jaga.

Han var ingen lätt hund att äga och sköta. Som ras var han extrem. All den energi han kostade omgivningen skapar nu ett enormt tomrum. Trots hans mindre positiva sidor är det glädjen, energin och "pussgurkan" jag minns. Hur han kröp upp i famnen och kramades riktigt hårt. (Jag har glömt de gånger han bitit mig.)

Det blev tre mycket händelserika år. Tre år då jag lärde mig mycket om att föra hundar. Tre år av kärlek, hopp och förtvivlan. Tre år som jag inte vill ha varit förutan, men tre år räcker väl.

Tack Zorro för den tid Jag, Anna, Marianne, Gucci fick ha dig hos oss.