Zorro - in memorian
Söndag den 7/9 kl 07.10 såg jag Zorro för sista gången. Han nafsade lite kalopskött ur näven på mig och försvann in i björkslytet för att hitta något att jaga runt med. En halvtimme senare härde jag hans väckskall. Det var sista livstecknet. Sedan gjorde han enligt pejlen en båge runt Spjälkaberg och hamnade uppe på det närliggande Slätaberg. Där gick han sannolikt in i ett okänt gryt. Vad där hände är okänt. För trots ivrigt pejlande, ropande och letande av människor och kompisen Gucci blev fann vi ingenting. Under hela veckan kom pejlsignalen från samma område.
Nu har det gått fem dygn. Nu tar jag beslutet att allt hopp är ute. I går kväll tog jag förväl av honom. Jag såg honom "strutta" med högburen svans mot en ljuskälla. Han vände om huvudet och titta på mig för en sekund. Lyfte på benet, pinkade och försvann in i ljuset.
Min tröst är att han lämnde jordelivet medan han gjorde det han älskade mest - nämligen att springa fritt och jaga.
Han var ingen lätt hund att äga och sköta. Som ras var han extrem. All den energi han kostade omgivningen skapar nu ett enormt tomrum. Trots hans mindre positiva sidor är det glädjen, energin och "pussgurkan" jag minns. Hur han kröp upp i famnen och kramades riktigt hårt. (Jag har glömt de gånger han bitit mig.)
Det blev tre mycket händelserika år. Tre år då jag lärde mig mycket om att föra hundar. Tre år av kärlek, hopp och förtvivlan. Tre år som jag inte vill ha varit förutan, men tre år räcker väl.
Tack Zorro för den tid Jag, Anna, Marianne, Gucci fick ha dig hos oss.
