Tankar från skogsbrynet

Välfärdsekvationen blir allt svårare att få ihop. Det har Fredrik Reinfeldt hel rätt i.

• Allt fler lever allt länge.
• De äldre är friskare och aktivare.
• Utbildningstiden blir allt längre.
• Det tar lång tid för färdigutbildade att komma in på arbetsmarknaden
• De som har ett jobb vill pensionera så fort det är ekonomisk möjligt.
• Etc

Samhällsekonomin bygger på att vi under vår produktiva/yrkesverksamma tid tillför pengar till det offentliga så att det täcker kostnaderna för våra icke-yrkesverksamma år. Lite förenklat så kostar vi pengar de första 20 åren i sjukvård, barnomsorg och skolgång. Sedan skall vi ägna 45 år att trycka in skatt i systemet under de yrkesverksamma åren. Sedan avslutar vi att kosta pengar i 15 år genom pension, socialtjänst och sjukvård.

Med andra ord 20 år (-), 45 år (+), 15 år (-). Låt säga att denna balans skapar jämvikt i systemet gällande pengar in och pengar ut.

Men om vi utbildar oss ett par år längre, går några år arbetslösa och lämnar arbetsmarknaden ett par år tididigare och lever några år längre så börjar ekvationen halta. 

Så att det blir 20 + 2 + 3 (-), 35 år (+), 25 år (-). Dvs att från läget då 45 år skall försörja 35 år så skall 35 år försörja 50 år. Då är det lätt att inse att antingen måste man betala mer under de verksamma åren eller så får man ut mindre under de övriga. Ingen av oss vill någondera. Lösningen är att de verksamma åren måste bli fler. Det är här som Reinfeldt landar fel.

Det finns massor av år att tjäna på att skapa att fler aktiva år inom nuvarande regelsystem. Jag tror att vi kan finna lösningen i en mer flexibel arbetsmarknad. Det danska flexicurity-systemet kan stå förebild. Om det blir lättare att säga upp personal och det blir tryggare att bli uppsagd ökar ökar viljan till att "testa". Arbetsgivare törs att satsa på mindre säkra kort som t.ex. nyutbildade eller de som är i slutet av karriären. Men det kan också vara en chansning på om en anställning överhuvudtaget fungerar.

Om det blir mindre riskfyllt att byta arbetsgivare så leder det till att fler lämnar jobb där man inte trivs eller fungerar. I min värld borde det leda till färre sjukskrivningar och andra ohälsoproblem.

Sedan kan Reinfeldt få rätt i att fler jobbar längre. Men då är det under förutsättningen att man är både frisk och har roligt på jobbet.

Centerpartiet vill införa ett skattegynnat bosparkonto för unga personer. Det säger partiledaren Annie Lööf. Unga upp till 35 år ska kunna spara och få skatterabatt på upp till 4000 kronor per år för att få ihop till insatsen för en villa eller en bostadsrätt. (ur sr.se)

Efter äldreomsorgspeng till de gamla så blir det subventionerat bosparande till de unga. Äldreomsorgen hanterade jag i tiidgare inlägg som ett gott förslag.

Skattegynnat bosparande har en god tanke i att försöka gå från en låneekonomi till en sparekonomi. För att personen skall kunna utnyttja skatteavdraget krävs först tillgång på 20 000 kr. Vilket inte är alla förunnat. De som har 20 000 att stoppa undan (eller rättare sagt har föräldrar som har råd) har kanske redan nu råd att spara beloppet utan skatterabatt. Risk är  att om bostadsfinansiering bli billigare så stiger priserna vilket inte gör det lättare för den som låna sig till köpet. Ja, jag vet inte...

Sedan är min fråga vad det kan finnas för gemensam nämnare mellan dessa förslag. Gällande äldreomsorgspengen fann jag grupperna pensionärer, entreprenadkramare och landsortsbor som möjliga kandidater. Ser inte bosparande för unga som intressant för någondera av dessa målgrupper.

Det kanske var vanlig (feg) politisk logik. I går fick de gamla, så idag för det bli de unga. Då blir det väl lite medelklass eller kvinnor i morgon. Allt åt alla - hela tiden. Hmm.

Annars är den enda kopplingen mellan dessa förslag (Kd), så vitt jag kan se.

Annie Lööfs och Centerpartiets utspel om äldreomsorgen har goda meriter för att kunna bli en plattform för framtiden. Men som alla första steg så anger det inte riktningen utan bara ett underlag för valmöjlighet för nästa steg. Efter andra möjligen tredje steget ser vi riktningen, farten och steglängden.

Så här ser kan några tankebanor vandra.´

Syfte och mål
Att etablera Centern på en stabil nivå kring 10-15% av väljarkåren. (Mitt antagande)

Målgrupper
Flera olika målgrupper kan urskiljas

Målgrupp	Grupp-identitet	Kommentar	Potential
Boende på SÄBO	Svag	Tyvärr är de som fått särskilt boende oftast i ganska dåligt mentalt skick. I förslaget hanteras frågan om valfrihet för de som har svårt att välja. Denna grupp, i den mån de röstar, byter nog inte parti så lätt.	Antalet boende på SÄBO är ca 90 000 personer. Det är ca 1% av valmanskåren. Av dessa har centern redan knappt 10 000.
Pensionärer	Mycket stark	”Alla” pensionärer har en gemensam nämnare i att de lämnat sitt bidrag till samhället och nu är det dags att samhället ger tillbaka. De har både starka lobbygrupper och att gruppen friska, välutbildade och krävande växer. Jag tror att borgliga pensionärer inte har så svårt att byta parti om ingen annan ”hjärtefråga” lägger hinder i vägen.	Gruppen 65+ utgör ca 1 700 000 personer och utgör ca 23% av valmanskåren. Varav 54% stödjer Alliansen. C har ca 130 000 sympatisörer i gruppen 65+. Om C tar 50% av allianspensionärerna motsvarar det 6% av valmanskåren.
Anhöriga	Medel/ Stark	De anhöriga som anser att föräldern inte får den omsorg som förväntas känner en stark identifikation. Samma psykologi som vid skolnedläggningarna. Fokus och engagemang finns bara vid kriser. Sedan flyttas fokus till andra ”kriser” i livet. Men självklart anser de att ”alla” gamla skall ha det bra.	Om ”Anhörig” definieras som gruppen 40-64 år så utgör den 40% av valmanskåren. Men det är 270 000 personer som bor i särskilt boende eller har hemtjänst. Om dessa har i snitt 1,5 barn i livet så blir det ca 400 000 personer, ca 5% av valmanskåren. Frågan är hur många av dessa 400 000 som har någon gammal anhörig som far illa.
Entreprenad-positiva	Svag/ Medel	Gruppen är rätt stor. I princip kan man nog anta att alla alliansväljare i grund och botten är positiva till entreprenadsättning av offentlig verksamhet. Med det är å andra sidan alla övriga allianspartier också. Liksom anhöriggruppen så stärks identifikation när frågan blir aktuell.	Målgruppen utgörs av 50% av valmanskåren. Men få byter nog parti med anledning av denna fråga. Om (M) i sin ambition att förvalta Folkhemmet börjar svaja i frågan kan vissa röster  lossna bland de marknadsliberala.
Socialpolitisk intresserade	Svag	De som har socialpolitiken som sitt intressefält är nog  de som är yrkesverksamma eller aktiva inom olika typer av anhörigföreningar. Deras identifikation blir nog efter samma mönster.	Här finns både höger och vänsterröster. Men området är så brett att det är svårt att bli tydlig i budskapet.
Stad/Land	Svag/ Stark	Finns stad och landperspektiv på detta? Å ena sidan har landsorten en större andel äldre av befolkningen men å andra sidan är nog andelen som gillar privata alternativ större i städerna. Men på landsorten finns stora småföretagarbygder som lever på entreprenaderna. Likväl som att pensionärer/omsorgskunder finns i hela landet. Hot mot den den egna orten skapar identifikation.	Det kan vara lättare att koppla äldreomsorgpengen till en landsortspolitik än motsatsen. Inte minst med tanke på den offentliga ekonomins stora roll ute i landsortskommunerna.
Rik/fattig	Svag	Den som är (rejält) rik kan oavsett system skapa sin egen äldreomsorg. Ingen kommer dessutom att få mer pengar genom detta.	Detta är inte skälet för att byta politisk hemvist.

Källa: SCB



Vägvalet
Vilka är då alternativen? Jag ser dessa som de främsta.

1) Pensionärspartiet
    (+) Mycket intressant. Målgruppen är stor och med tydliga motståndare. Motståndare utgörs av de som konkurrerar med pensionärerna om de offentliga medlen och de politiker/myndigheter som styr medel bort från den äldre.
    (-) Tidigare försök med pensionärspartier har inte lyckats. Frågan är om (C) vågar utse barn, ungdomar och funktionsnedsatta som sina "motståndare". Ett Problem till kan vara att de äldre vill ha mer resurser till sig själva men inte att det skall drabba andra.

2) Entreprenadpartiet
    (+) Centern har en djup ideologisk förankring i att ta personligt ansvar för sig själv och sin omgivning och inte belasta det allmänna. Det gör att den marknadsliberala inställning tar stopp där den tenderar att övergå i egoism. Det kan vara en framkomlig väg att ta entreprenadfanan från Nacka Kommun och Erik Langby (M) och föra den ut i landet. Det gäller bara att vara konsekvent och kunna stå upp även under "Carema-skandaler".
    (-) Tilltron till Folkhemmet och det starka samhället är starkt förankrad. Inte minst syntes i just Caremaskandalen. Vem vågade stå upp stormen och driva linjen att så länge det offentliga slösar bort pengar i ineffektivitet och byråkrati så finns det pengar att tjäna för den private aktören? Vågar (C) det?

3) Landsortspartiet
    (+) Den som känner mig förvånas inte ett dugg över att detta är ett av mina alternativ. Centerns ideologiska bas handlar om ansvar. Här i ryms ansvaret för sig själv (entreprenadandan) och ansvaret för omgivningen (gamla och sjuka etc). Allt det i en geografisk hemvist och ursprung på landsorten. Centern har en tydlig landsortstämpel i folkmedvetandet. På landsorten ökar andelen äldre för varje dag. De blir en allt tyngre väljargrupp. Den åldrande befolkningen ger svagare offentlig ekonomi vilket kan avhjälpas med mer privata inslag. Entreprenadverksamhet som ger jobb i utsatta bygder. Landsortspartiet kan dessutom röra sig över ett större politiskt fält än vad ett pensionparti.
    (-) Utmaningen för äldreomsorgspengen på landsorten är om det överhuvudtaget finns valbara alternativ till den offentliga omsorgen. Utvecklingen av LOV-företag på landsorten får visa vägen. Med detta vägval kan (C) bli ett 8-10%-parti riksdagsvalet och ett 20-30%-parti i kommunvalet. Risk eller möjlighet?