Tankar från skogsbrynet

Det känns som att ett genomgående tema i mina kommentarer till verkligheten handlar om förmågan eller bristen därpå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Nu senast inspelet om en ny princip gällande fördelning av presidieposter i Riksdagen.

 

Då det politiska landskapet efter valet kan komma att se väldigt annorlunda ut så kan det finnas skäl förändra arbetsformerna därefter. Hittills är det (S) och (M) som fördelat presidieposterna mellan varandra. (M) har sedan låtit allianskamraterna ta några av posterna. Men vi kan efter valet ha en situation där dessa två partier inte har egen majoritet i Riksdagen. Vi kan en situation där (S) och (M) bildar regering tillsammans.

 

En sak vet vi och det är att efter valet finns det inte längre två dominerande block. Nya tider nya seder.

 

Att vara Centerpartist är att ta ansvar, för sig själv, för andra, för naturen, för samhället. Därför är det lätt att förstå att en (C) företrädare kan acceptera en förändring av Riksdagens arbete som kan upplevas vara mer administraivt och långsiktigt hållbar, även om det "gynnar" någon annan part.

 

Men vad som blivit tydligt, för mig i alla fall, är att (C) genom sin politiska hållning (som jag hyllar varje dag) fått tillbaka "kärnkraftsmotståndarna" som sympatisörer. Med enda skillnaden att det handlar om SD och inte kärnkraft idag. De värnar inte asylrätten i första hand - de avskyr SD. På samma sätt som jag mött kärnkraftsmotståndare som glatt skulle elda med brunkol och gamla bildäck bara man slapp kärnkraft.

 

Dessa renläriga sympatisörer accepterar inget annat än en renlärig hållning från sina företrädare. Detta trots att det kan leda till kaos för landet och/eller förpassa det egna partiet långt från alla former av inflytande. Makt är inte viktigt. Att osvikligt stå för sina ideal är allt. Sviker partiet idealen, det minsta, lämnar man partiet. I modern tid ser vi effekten hos (MP). För 30 år sedan hos (C).

 

I opinionsmätningarna pendlar (C) kring 10%. Jag tror att 4% skulle kunna lämna partiet på ett ögonblick vid nästa förslag som kan anses normalisera (SD) även om förslaget skulle vara logiskt, rimligt, praktiskt och skapa möjlighet till inflytande.

 

Toleransens paradox innebär att man måste vara intolerant mot de intoleranta. De kommer aldrig ge dig det utrymme som du känner dig moraliskt förpliktad ge dom. Därför växer dom vid varje eftergift.

 

Ge inget utrymme!

I den åsiktsbubbla som jag rör mig i ramlar det hela tiden in inlägg på temat ”hur kan SD:s väljare inte se vilken hemsk politik partiet för?” Jag brukar tänka; varför säger du det till mig? Vänd dig till SD:s väljare. Problemet är att SD-väljarna gillar sitt parti, ledarna, dess politik och skiter i vad du tycker. De har dessutom opinionsmässig framgång. Varför lämna ett vinnande lag?

 

 Under den vindkantring som skett det senaste året är det två partier som stått upp för asylrätten och ett humanistiskt perspektiv på immigrations- och integrationspolitiken, C och V. Dessa två partier samlar i opinionsmätningarna ca 20 % av väljarkåren.  Mot sig har de idag, i immigrationspolitiken, de tre nyanserna av brunt. Fackligt aktiva rasister, Östermalmsrasister och de rena tokrasisterna. Deras partier samlar ca 60-65% av väljarkåren. Till dessa kan även den religiösa högern och batongliberalerna läggas.

 

 Jag känner sorg inför det faktum att det endast är 20 % av väljarna som anser att en humanitär flyktingpolitik och asylräten är så viktig att de ställer sig bakom de partier som står för den linjen. För bara tre år sedan var bilden den omvända.

 

 S och M inte försöker ändra SD-väljarnas åsikter. De försöker bara göra sig valbara. Om inte anhängarna till dessa och andra partier inser att det gått så långt att de måste välja om de skall stödja sitt gamla parti eller ta den kompromisslösa kampen mot tokrasisterna kommer den bruna vågen att rulla vidare. Den berömda kakan ligger på bordet.

 

I tokrasisternas värld finns inga nyanser. Därför måste motståndet vara lika fokuserat. En bidragande orsak till D J Trumps valvinst var att anhängarna till Bernie Sanders och de gröna inte kunde förmå sig att rösta på Hillary Clinton då de inte accepterade henne och hennes agenda till 100%, med känt resultat. Trogna sina ideal banade de väg för sin störste fiende.

 

 Det som kallas ”toleransens paradox” är att man kan inte vara tolerant mot de intoleranta. Den spelyta som den tolerante intuitivt är beredd att erbjuda kommer de intoleranta aldrig att erbjuda sina motståndare. Därför kommer tolerans att öka de intolerantas spelutrymme. Vi måste våga ta fighten. Är Sverige ett land av rasister eller inte? Ja, kanske. Vår historia är inte jättevacker.

 

 Vi står inför ett gigantiskt systemskifte. Det öppna liberala samhälle som skapat global rikedom i 70 år hotas. Är framtiden en återgång till små nationalstater uppfyllda av sin egen förträfflighet och med skräck för sin omgivning? Hellre egen fattigdom än rikedom med andra. I detta perspektiv känns frågor om flygskatt, fiberutbyggnad, vinster i välfärden etc. som trams.

 

 Aldrig har angreppen på oss som står för en humanitär flyktingpolitik och håller asylrättens fana högt varit så hårda. Gamla vänner vänt sina kappor upp mot opinionsvinden och förnekar sina gamla ståndpunkter. Vi har ett val att göra. Ta striden eller huka inför stormen. Vad blir din historia för barnbarnen om värderingsvalet 2018?