Näst bästa parti - vad har hänt på 8 år?
SCBs partisympatiundersökning gällande "Näst bästa parti" bekräftar bilden av 2018 inte var ett politiskt år som alla andra. Men den visar också att partisympatisörerna graviterar mot två nya politiska centra. Ett vänster-liberalt med S-C-L-Mp och ett konservativt med M-SD-Kd.
Moderaterna
Moderata väljare har haft framförallt L men även C som näst bästa. Men 2018 seglade Kd fram ur bakgrunden och blev BFF.
SD har stadigt ökat sin popularitet genom åren. Men har inte lyckats att bli populärare än något av allianspartierna. Vilket förvånar något med tanke på hur mycket SD:are gillar M.
Centern
Även för centerparstister blev 2018 åtskiljande år. Från att M stadigt varit bästa alternativen flyttades kärleken till L men även S. Där S har den största relativa ökningen. Intressant är också den "stora" sympati som fanns för SD 2014 som försvann nästan plötsligt som den dök upp.
Liberalerna
Liberala har gjort "samma" förskjutning som C. Från ett ohotat M till C och i viss mån till S.
Kristdemokraterna
För Kristdemokraterna har M ökat sin favoritstatus som alternativ. Sympatierna för SD har en stigande trend de senaste åren. C och L har hamnat i onåd på slutet.
Miljöpartiet
Miljöpartister gillar S vädigt mycket. Men även V. Noterbart är att 2017 och 2018 har C klivit fram och utmanat V som nästnästbästa.
Socialdemokraterna
V har ett ett stabilt högt stöd bland S-väljare. Under 2011 - 2014 var dock Mp populärare, men sedan gick luften ur ballongen och 2017 - 2018 kom C ikapp och gick förbi.
Vänstern
Vänsterpartister vet att dom gillar S och Mp, men inga andra. År efter år. Men C har ökat från 0,3% (2016) till 2,6% (2018). Det är 870% fler C-sympatisörer!
Sverigedemokraterna
2011 låg S och M i princip lika som bästa alternativ. Sedan dess har gapet stadigt ökat mellan dem till M fördel. S har har halverat (-10%) stöd samtidigt som M fördubblat sitt stöd till ca 40%. Men Kd har gjort en "raketkarriär" och gått från nästan ingenting till 20%.
Källa:http://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__ME__ME0201__ME0201D/Nastbastaparti19/table/tableViewLayout1/?rxid=c342a688-43d8-4532-ac11-b1fae48d4ff3
| 2011M11 | 2012M11 | 2013M11 | 2014M11 | 2015M11 | 2016M11 | 2017M11 | 2018M11 | |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| M | ||||||||
| C | 11,0 | 7,3 | 7,5 | 18,2 | 21,2 | 18,4 | 28,3 | 16,8 |
| L | 34,2 | 32,7 | 36,0 | 32,7 | 28,6 | 30,3 | 20,7 | 19,7 |
| KD | 8,1 | 7,0 | 7,3 | 8,1 | 8,8 | 6,5 | 8,6 | 25,7 |
| MP | 8,8 | 6,5 | 6,0 | 3,8 | 3,1 | 2,6 | 2,3 | 0,9 |
| S | 6,4 | 11,7 | 10,3 | 7,8 | 6,7 | 7,6 | 7,8 | 7,8 |
| V | 0,5 | 0,5 | 0,6 | 0,4 | 0,8 | 0,5 | 0,3 | 0,6 |
| SD | 3,3 | 5,8 | 6,1 | 6,6 | 9,7 | 12,3 | 12,9 | 14,5 |
| C | ||||||||
| M | 40,1 | 33,8 | 34,2 | 36,9 | 40,5 | 38,1 | 36,4 | 26,0 |
| L | 13,0 | 12,4 | 20,4 | 17,6 | 18,6 | 21,1 | 21,1 | 28,1 |
| KD | 7,5 | 6,6 | 3,1 | 7,5 | 4,8 | 5,4 | 5,4 | 6,9 |
| MP | 12,7 | 7,9 | 10,6 | 4,7 | 4,9 | 4,7 | 4,4 | 7,0 |
| S | 5,0 | 7,8 | 11,2 | 4,7 | 8,4 | 8,1 | 12,8 | 17,0 |
| V | 0,5 | 1,1 | 0,0 | 1,0 | 0,4 | 0,9 | 1,1 | 0,5 |
| SD | 0,4 | 1,2 | 0,6 | 5,7 | 2,5 | 3,0 | 1,8 | 0,9 |
| L | ||||||||
| M | 48,8 | 45,8 | 41,5 | 48,5 | 38,5 | 38,0 | 30,7 | 27,9 |
| C | 16,4 | 13,9 | 11,7 | 12,6 | 27,1 | 25,6 | 33,2 | 37,5 |
| KD | 3,6 | 4,7 | 5,7 | 10,1 | 5,0 | 3,9 | 3,7 | 3,8 |
| MP | 6,0 | 7,9 | 7,8 | 4,9 | 4,0 | 4,1 | 4,1 | 2,3 |
| S | 7,8 | 12,1 | 12,6 | 9,0 | 8,3 | 7,9 | 10,5 | 12,2 |
| V | 1,5 | 0,0 | 0,0 | 0,3 | 0,7 | 0,9 | 1,9 | 0,8 |
| SD | 0,7 | 1,5 | 0,9 | 1,3 | 4,0 | 3,9 | 3,2 | 2,7 |
| KD | ||||||||
| M | 41,0 | 36,6 | 31,1 | 39,0 | 38,1 | 39,6 | 35,5 | 46,1 |
| C | 6,8 | 11,2 | 16,2 | 12,8 | 23,9 | 15,3 | 23,2 | 15,0 |
| L | 14,3 | 15,4 | 17,8 | 18,5 | 10,6 | 11,2 | 7,1 | 8,0 |
| MP | 12,4 | 5,0 | 7,3 | 4,7 | 0,7 | 5,0 | 1,9 | 0,8 |
| S | 3,6 | 6,9 | 5,2 | 6,3 | 4,9 | 5,0 | 6,3 | 5,0 |
| V | 1,4 | 0,7 | 1,5 | 0,0 | 0,0 | 1,5 | 0,9 | 0,4 |
| SD | 1,5 | 1,5 | 0,7 | 3,4 | 6,4 | 9,4 | 6,4 | 8,7 |
| MP | ||||||||
| M | 7,5 | 8,8 | 6,4 | 2,9 | 5,9 | 3,6 | 7,5 | 5,4 |
| C | 5,6 | 4,2 | 3,2 | 8,1 | 7,1 | 9,5 | 12,8 | 16,0 |
| L | 3,1 | 5,5 | 3,8 | 4,0 | 3,9 | 5,4 | 4,6 | 3,4 |
| KD | 1,7 | 1,3 | 1,0 | 1,1 | 0,7 | 0,5 | 2,4 | 0,5 |
| S | 34,6 | 37,8 | 39,4 | 36,4 | 42,4 | 34,7 | 36,1 | 41,0 |
| V | 12,0 | 17,3 | 18,3 | 16,3 | 12,3 | 17,6 | 15,5 | 16,8 |
| SD | 0,5 | 0,8 | 0,0 | 0,8 | 1,3 | 0,9 | 0,6 | 1,0 |
| S | ||||||||
| M | 8,4 | 9,7 | 8,0 | 8,1 | 10,8 | 11,8 | 9,9 | 7,4 |
| C | 3,8 | 2,3 | 2,8 | 4,1 | 5,0 | 5,8 | 13,8 | 17,1 |
| L | 3,7 | 4,3 | 6,2 | 7,0 | 8,7 | 8,9 | 6,6 | 7,9 |
| KD | 1,2 | 0,8 | 1,6 | 0,8 | 1,1 | 1,0 | 0,7 | 1,5 |
| MP | 26,1 | 23,5 | 24,6 | 23,5 | 20,2 | 15,9 | 15,4 | 14,1 |
| V | 20,8 | 20,4 | 21,5 | 21,6 | 17,9 | 21,7 | 20,8 | 25,7 |
| SD | 1,5 | 3,6 | 4,3 | 4,4 | 3,8 | 4,0 | 3,2 | 3,2 |
| V | ||||||||
| M | 2,2 | 1,7 | 0,7 | 0,0 | 1,2 | 1,6 | 0,7 | 0,5 |
| C | 0,0 | 0,0 | 0,4 | 0,7 | 0,4 | 0,3 | 1,7 | 2,6 |
| L | 0,8 | 0,4 | 0,3 | 0,3 | 0,4 | 0,7 | 0,0 | 0,8 |
| KD | 0,0 | 0,0 | 0,4 | 0,3 | 0,0 | 0,3 | 0,3 | 0,0 |
| MP | 31,0 | 34,7 | 37,9 | 25,1 | 28,6 | 23,4 | 20,7 | 22,6 |
| S | 46,9 | 49,0 | 39,5 | 48,5 | 44,9 | 40,7 | 48,4 | 48,7 |
| SD | 0,0 | 2,6 | 2,5 | 2,0 | 0,4 | 0,3 | 1,0 | 0,8 |
| SD | ||||||||
| M | 22,5 | 30,0 | 25,9 | 34,9 | 36,6 | 40,8 | 48,2 | 41,4 |
| C | 1,9 | 1,2 | 1,4 | 3,9 | 2,7 | 3,4 | 2,2 | 2,0 |
| L | 7,5 | 5,5 | 4,3 | 4,6 | 4,7 | 3,8 | 2,2 | 1,3 |
| KD | 1,3 | 2,0 | 2,8 | 4,8 | 12,0 | 9,5 | 5,3 | 20,8 |
| MP | 2,4 | 2,3 | 2,1 | 1,8 | 0,5 | 0,2 | 0,4 | 0,6 |
| S | 21,9 | 28,7 | 26,7 | 17,4 | 8,7 | 11,0 | 10,6 | 10,4 |
| V | 2,7 | 2,5 | 2,1 | 2,4 | 0,8 | 1,4 | 1,1 | 1,5 |
| SD | 0,0 | 0,0 | 0,4 | 0,0 | 0,0 | 0,0 | 0,0 |
0,0
|
"Kärnkraftsmotståndarna" är tillbaka - men för hur länge?
Det känns som att ett genomgående tema i mina kommentarer till verkligheten handlar om förmågan eller bristen därpå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Nu senast inspelet om en ny princip gällande fördelning av presidieposter i Riksdagen.
Då det politiska landskapet efter valet kan komma att se väldigt annorlunda ut så kan det finnas skäl förändra arbetsformerna därefter. Hittills är det (S) och (M) som fördelat presidieposterna mellan varandra. (M) har sedan låtit allianskamraterna ta några av posterna. Men vi kan efter valet ha en situation där dessa två partier inte har egen majoritet i Riksdagen. Vi kan en situation där (S) och (M) bildar regering tillsammans.
En sak vet vi och det är att efter valet finns det inte längre två dominerande block. Nya tider nya seder.
Att vara Centerpartist är att ta ansvar, för sig själv, för andra, för naturen, för samhället. Därför är det lätt att förstå att en (C) företrädare kan acceptera en förändring av Riksdagens arbete som kan upplevas vara mer administraivt och långsiktigt hållbar, även om det "gynnar" någon annan part.
Men vad som blivit tydligt, för mig i alla fall, är att (C) genom sin politiska hållning (som jag hyllar varje dag) fått tillbaka "kärnkraftsmotståndarna" som sympatisörer. Med enda skillnaden att det handlar om SD och inte kärnkraft idag. De värnar inte asylrätten i första hand - de avskyr SD. På samma sätt som jag mött kärnkraftsmotståndare som glatt skulle elda med brunkol och gamla bildäck bara man slapp kärnkraft.
Dessa renläriga sympatisörer accepterar inget annat än en renlärig hållning från sina företrädare. Detta trots att det kan leda till kaos för landet och/eller förpassa det egna partiet långt från alla former av inflytande. Makt är inte viktigt. Att osvikligt stå för sina ideal är allt. Sviker partiet idealen, det minsta, lämnar man partiet. I modern tid ser vi effekten hos (MP). För 30 år sedan hos (C).
I opinionsmätningarna pendlar (C) kring 10%. Jag tror att 4% skulle kunna lämna partiet på ett ögonblick vid nästa förslag som kan anses normalisera (SD) även om förslaget skulle vara logiskt, rimligt, praktiskt och skapa möjlighet till inflytande.
Toleransens paradox innebär att man måste vara intolerant mot de intoleranta. De kommer aldrig ge dig det utrymme som du känner dig moraliskt förpliktad ge dom. Därför växer dom vid varje eftergift.
Ge inget utrymme!
Nolltolerans - Det är dags att välja sida!
I den åsiktsbubbla som jag rör mig i ramlar det hela tiden in inlägg på temat ”hur kan SD:s väljare inte se vilken hemsk politik partiet för?” Jag brukar tänka; varför säger du det till mig? Vänd dig till SD:s väljare. Problemet är att SD-väljarna gillar sitt parti, ledarna, dess politik och skiter i vad du tycker. De har dessutom opinionsmässig framgång. Varför lämna ett vinnande lag?
Under den vindkantring som skett det senaste året är det två partier som stått upp för asylrätten och ett humanistiskt perspektiv på immigrations- och integrationspolitiken, C och V. Dessa två partier samlar i opinionsmätningarna ca 20 % av väljarkåren. Mot sig har de idag, i immigrationspolitiken, de tre nyanserna av brunt. Fackligt aktiva rasister, Östermalmsrasister och de rena tokrasisterna. Deras partier samlar ca 60-65% av väljarkåren. Till dessa kan även den religiösa högern och batongliberalerna läggas.
Jag känner sorg inför det faktum att det endast är 20 % av väljarna som anser att en humanitär flyktingpolitik och asylräten är så viktig att de ställer sig bakom de partier som står för den linjen. För bara tre år sedan var bilden den omvända.
S och M inte försöker ändra SD-väljarnas åsikter. De försöker bara göra sig valbara. Om inte anhängarna till dessa och andra partier inser att det gått så långt att de måste välja om de skall stödja sitt gamla parti eller ta den kompromisslösa kampen mot tokrasisterna kommer den bruna vågen att rulla vidare. Den berömda kakan ligger på bordet.
I tokrasisternas värld finns inga nyanser. Därför måste motståndet vara lika fokuserat. En bidragande orsak till D J Trumps valvinst var att anhängarna till Bernie Sanders och de gröna inte kunde förmå sig att rösta på Hillary Clinton då de inte accepterade henne och hennes agenda till 100%, med känt resultat. Trogna sina ideal banade de väg för sin störste fiende.
Det som kallas ”toleransens paradox” är att man kan inte vara tolerant mot de intoleranta. Den spelyta som den tolerante intuitivt är beredd att erbjuda kommer de intoleranta aldrig att erbjuda sina motståndare. Därför kommer tolerans att öka de intolerantas spelutrymme. Vi måste våga ta fighten. Är Sverige ett land av rasister eller inte? Ja, kanske. Vår historia är inte jättevacker.
Vi står inför ett gigantiskt systemskifte. Det öppna liberala samhälle som skapat global rikedom i 70 år hotas. Är framtiden en återgång till små nationalstater uppfyllda av sin egen förträfflighet och med skräck för sin omgivning? Hellre egen fattigdom än rikedom med andra. I detta perspektiv känns frågor om flygskatt, fiberutbyggnad, vinster i välfärden etc. som trams.
Aldrig har angreppen på oss som står för en humanitär flyktingpolitik och håller asylrättens fana högt varit så hårda. Gamla vänner vänt sina kappor upp mot opinionsvinden och förnekar sina gamla ståndpunkter. Vi har ett val att göra. Ta striden eller huka inför stormen. Vad blir din historia för barnbarnen om värderingsvalet 2018?
Maktsplaining och dom namnlösas här
Jag är en bland många som försöker förstå de populistiska partiernas anhängare. För en traditionell partigängare är det obegripligt hur dessa partiers ledare och företrädare kan uppträda utan att det skadar partiet. Det som skulle vara förödande för ett "normalt" parti och dess politiker kan till och med gynna dessa rörelser. Till och med Donald Trump erkände att han troligen skulle kunna ta livet av någon mitt i New York utan att det skulle skada honom.
De traditionella partierna i Sverige har kämpat i blindo hur de skall förhålla sig till Sverigedemokraterna.. Vad de än gjort, ignorerat, bekämpat eller normaliserat partiet, har det gynnat SD. Varför?
Jag har i mina funderingar landat i några slutsatser:
1) SD är inte och skall därför inte behandlas som ett "normalt" parti.
2) SDs väljare vill komma tillbaka till sina gamla partier.
3) SDs framgångar är bara ett symptom på ett mer omfattande problem.
Hur förhålla sig till SD?
Svensk politiks gravitationscentrum de senaste åren har varit SD. Allt som sagts och gjort inom politiken har speglats mot SD. Det har också givit dem plats i strålkastarljuset. Lösningen är sluta fokusera på relationen med SD och istället fokusera på sin egen politiska agenda. Att ha modet att våga stå för något oavsett hur populärt det är för tillfället. Det ger väljaren tid att skapa en relation med partiet. Ett parti är inteett varuhus av åsikter som byts ut allteftersom efterfrågan förändras. Ett parti är en specialbutik där alla varor som erbjuds har en logisk koppling med varandra och det partiet vill stå för. Inte ens strax före jul kan du hitta skinka hos blomsterhandlaren.
Väljarna
Ofta har jag hört argumentet för en lagd SD-röst är att "jag ville sända en signal". I sedvanlig ordning har jag avfärdat det som ett idiotargument. Vaddå sända signal? Du får stå för att du valt att stödja ett parti som är överbefolkat av extremister och rättshaverister med en obefintlig politisk agenda och med rädslan som vapen.
Men jag har kanske haft fel.
Det kan också vara en signal på samma sätt som någon genomför ett "planerat" misslyckat självmord. Där signalen är - jag vill inte dö, jag vill att ni ser mig. Men för att bli sedd måste jag tydligen skrika så högt jag bara kan.
Problemet är större än SD
Allt fler röster som hörs i debatten ser roten till det onda i en centrum-periferi problematik. Men det är inte så att det står en strid mellan centrum och periferi. För dom i centrum anser sig redan ha vunnit.
De som är i centrum har efter segern släppt intresset för periferin och har fullt upp med att bekräfta eller bekämpa varandra med ryggen mot världen där utanför. Men oavsett vad de strider om så slutar det alltid med att någon i centrum står som vinnare. När periferin ibland lyckas göra sig hörd blir den tillrättavisad med hänvisning till att de inte förstår den stora planen och att lösningen är att snällt anpassa sig till den oavsett kostnad. För att använda en variant på ett populärt ord så kallar jag det för Maktsplaining. Då en önskan om kommunikation slutar i en föreläsning/förmaning.
Jag tror att många av SDs väljare definerar sig som förlorare på olika sätt. Från centrum kommer ständigt signaler om att de har fel utbildning, fel livsstil, fel bostadsort, fel ambitioner, fel kosthållning, fel hobby etc etc. Vad förväntar sig omvärlden centrum av dom? En kram?
Hos SD får dom känna sig som vinnare. En känsla som är viktigare än åsikten om migration eller järnrörsskandaler.
Men vi ser andra yttringar på samma problem. Bilbränder och attacker mot blåljuspersonal i förorterna. Varghatet i skogslänen. Allt är angrepp på det som ligger centrum/vinnarnas varmast om hjärtat.
Hur slutar det?
Allt färre av de som tillhör periferin, de som inte är sedda av makten, accepterar att vara ignorerade av centrum. Av makten. Av eliten inom politik, ekonomi och media. De kommer aldrig att tillhöra makten/eliten/centrum men de kommer att använda tillräckligt "hög röst" för att ge sig till känna.
Som partipolitiskt aktiv måste jag sträva efter att driva en politik som få alla att känna sig som vinnare. Om än bara lite. Som politiker måste jag förstå att de som inte gynnas av min politik måste kompenseras på något annat sätt. Man kan inte säga upp medborgare på grund av "arbetsbrist" och bli av med dom. Människor skall dock inte daltas med för vi är rätt duktiga på att ta eget ansvar.
Jag brukar säga att det är en sak att centrum inte har tänkt at hjälpa oss, men de kan väl i alla fall låta bli att ställa till det för oss.
Å vad ni i centrum än gör. Sätt er inte på en kampanjbuss för att resa runt och titta på periferins folk med maktsplaining på agendan.
Jag sänder med ett urklipp ur Euskefeurats låt "De namnlösas här"
---
När vi sprattlar som fiskar i missmodets garn
och vi känner oss som Tomas Tvivlarens barn.
När isen inte brister men inte heller bär.
Då vill vi sjunga en sång om dom namnlösas här.
och vi känner oss som Tomas Tvivlarens barn.
När isen inte brister men inte heller bär.
Då vill vi sjunga en sång om dom namnlösas här.
....
Vilka var det som drömde om en ljusare tid
och slöt sig samman för att kunna ta strid.
Vilka sveks av dom egna ledarnas begär
efter maktens sötma, jo, dom namnlösas här.
och slöt sig samman för att kunna ta strid.
Vilka sveks av dom egna ledarnas begär
efter maktens sötma, jo, dom namnlösas här.
---
PS: Tyvärr måste jag väl stryka under att jag på intet sätt bejakar eller försvarar rasism, våld, jaktbrott eller dylika handlingar. Jag försöker endast leta mig fram till en förklaring.:DS
PPS: Jag tror inte heller att lösningen på rasism, våld och jaktbrott i alla lägen är repressiva åtgärder:DDS
Damned if You do - damned if You don't
Länsmedia bedriver ett egendesignat "drev" mot den politiska och tjänstemannaledningen i Region Gävleborg.
Dramat bygger på följande upplägg.
1) Ledningen spenderar miljontals kronor på egna förlustelser och nöjesresor.
Det som avses är då regionens chefsutvecklingsprogram samt regionens verksamhetsutvecklingsarbete som omfattar ett antal resor med totalt ca 100 deltagare till sjukvårdsoperatören Kaiser Permanente i Orlando, USA.
2) För att bekosta ledningens vältrande i kaviar och champagne enligt ovan så genomförs besparingsåtgärder inom verksamheten.
Det innebär att ambulanssjukvården skall omfattas av samma jourtjänstgöringsavtal som alla andra inom regionen enligt kollektivavtal.
För att inte störa dramaturgin kring denna djupa orättvisa så passerar man ganska snabbt att ledarutvecklingsprogrammet kostat 2000 kr/deltagare och man nämner inte alls att det kanske är bra med ett ledarutvecklingsprogram. Resorna till USA har staten betalat, men det är inte heller någon stor grej att lyfta i förhållande till sparbetingen.
Att drygt 20 personer inom ambulanssjukvården sagt upp sig uppmålas som ett patientsäkerhets-Harmagedon av bibliska proportioner. Att inte få sova med full lön med någon utryckning då och då är höjden av uselt ledarskap, dålig arbetsmiljö och kränkande behandling. Det är ingen hejd på hur eländigt det är.
Jag undrar vad som skulle ske om världen varit lite tvärtom.
Tänk om Region Gävleborg hade gått ut med att all personal med jourtjänst skall få samma avtal som ambulanspersonalen.
Hade då de anställda jublande konstaterat att nu når arbetsglädjen nya höjder och patientsäkerheten kommer att bli alldeles fantastisk? Hade media gjort reportage om de personaltillvända hedersknyfflarna till chefer som bara ser till personalens och patienternas bästa? Skulle facket nöjt konstatera att nu blir det lätt att rekrytera personal och ersätta stafettjänster och vakanser?
Skulle inte tro det.
Min erfarenhet är att vid förändringar agerar väljarna/opinionen enligt vissa mönster.
1) Förändring betraktas alltid med misstänksamhet.
2) Om jag berörs positivt så kanske jag är nöjd en liten stund. Men lika troligt är att jag surt konstaterar att det var på tiden att denna förbättring kom. Men sent var det och litet.
3) Om jag inte påverkas i någon nämnvärd grad så bryr jag mig inte överhuvudtaget.
4) Om jag påverkas negativt så är det man ur huse med facklor och högafflar med krav om rullande huvuden.
Mer troligt blir det:
Den berörda personalen kommer att ifrågasätta varför inte förändringen kommit tidigare då ambulansfolket haft det i flera år. Facken kommer att lyfta i förhandling att berörd personal borde kompenseras retroaktivt för att uppnå rättvisa med ambulanspersonalen.
Media går ut med rubriken: "Miljonrullningen till jourpersonal - ett hån mot övriga!" De kommer att skriva om att regionen skapar ett A- och ett B-lag. Där vissa får sova med full lön medan andra får slita i sitt anletes svett dagarna i ända. "Varför är inte vi dagjobbare värda lika mycket som jourpersonal?" uttalar sin undersköterskan Sigbritt A-son harmset.
So damned if You do and damned if You don't!
Så då är det lika bra att göra det som roligt för en själv.
Jag anklagar!
Ibland känns det som om dumskallarna behärskar världen. Till och med de enklaste sanningar misslyckas att nå fram till en mänsklig tanke. Samtidigt sluter okunnighetens trupper lyckligt upp kring obegåvningens budskap. Är det som vanligt? 20% ser faran. 20% omfamnar faran. 60% betar lugnt vidare på aningslöshetens fält.
Vi har en religiös/politisk agenda där motsatserna lever på att föda skräcken om varandra. Radikala islamister och västerländska nationalister hjälper varandra genom att driva de kortsynta och rädda i armarna på varandra. På hatets altare offras förnuftet, toleransen och kärleken. Vad finns då kvar? Dumhet, intolerans och hat? En formel för krig. Då människor samlas kring de rädslans apostlar som politiska och religiösa fanatiker utgör handlar det inte OM det blir ofred. Det handlar bara om NÄR ofreden uppstår. 60% betar lugnt vidare på aningslöshetens fält.
Religion och nationalism bygger på vidskepelse. En tro på en högre ogripbar makt eller på en geografis speciella egenskaper på dess befolkning. Trosuppfattningar som står med båda fötterna fast förankrade i tomma intet. Jag anklagar dessa hitte-på-sanningar! När vidskepelser upphöjs till orubbliga sanningar föds intoleransen. Då föds rädslan. Då föds självgodheten. 60% betar lugnt vidare på aningslöshetens fält.
Jag försöker dra en lans för tolerans och förnuft. Gamla sanningar står där åter. "mot dumheten kämpar gudarna förgäves" eller "lögnen har hunnit 1000 mil innan sanningen fått på sig skorna". 60% betar lugnt vidare på aningslöshetens fält.
Jag är rädd.
Att ta ansvar - regeringsfrågan
Att vara Centerpartist är att ta ansvar har jag alltid hävdat.Stefan Löfven vädjar till Centerpartiet och Annie Lööf att ta ansvar och vara resonabel i regeringssonderingarna.
Centerpartiets avvaktande hållning och besked partiet kommer att bedriva en konstruktiv opposition är den bästa enligt min mening. Det bästa sättet att ta långsiktigt ansvar för landet är att arbeta för ett starkt Centerparti.
SDs framgångar har skapat ett politiskt trauma. Partiets framgångar kan å ena sidan bygga på att en stor grupp människor delar SD grundläggande ideologi, vilket vore hemskt men politiskt mer hanterbart. Å andra sidan kan det vara så att en stor grupp människor använt SD som verktyg för att bryta sitt eget utanförskap och försökt bli sedda och hörda. Det är jobbigare. För övriga partier har då att bekampa ett parti med en destruktiv ideologi samtidigt som de måste få deras väljare att känna sig sedda och hörda utan att uppleva att kampen mot partiet inte är ett angrepp mot dem som väljare.
Om tesen om det upplevda utanförskapet stämmer. I alla fall i väsentlig grad. Så har Centerpartiet och Socialdemokraterna nyckelroller. Inte för att skapa en majoritet som kan ignorera SD och förstärka deras väljares känsla av utanförskap.
Det är i opposition som Centerpartiet kan fortsätta att förtydliga sitt budskap om att hela landet skall leva. Det är Centerpartiet som enklast kan (åter-)skapa förtroendet hos landsortens/-bygdens folk. Centerpartiet kan kliva fram som den självklare representanten för alla oss som har 4-siffriga riktnummer (fast telefoni). En representant som dessutom andra partier törs/vill/kan prata med.
Till sist. Gamla centergubbar som väser från historiens dimmor må göra det. Men vi skall vara medvetna om att det var de som styrde partiet från 20% till 5%. Känns inte som att finns mycket som Annie har att lära av dem.
Att umgås med SD och andra...
Tänkte försöka mig på ett resonemang kring umgänget och förhållningssättet till SD nu då valretoriken övergår till den politiska vardagstristessen. De som inte har förmåga att tänka SD utan att hyperventilera eller att tankarna bara fylls av invektiver ombedes läsa en modeblogg eller något annt politiskt ofarligt.
1) Att förhålla sig till andra ideologier.
I dag finns rumsrena partier och så finns SD. Det var inte många år sedan bilden var annorlunda. Moderaterna som i vänstersvågen på 60- och 70-talet ansågs vara en obskyr sekt. T.o.m. Carl Bildt vill jag minnas hur han berättade om när smög längs väggarna på väg till MUF-möten rädd att möta någon. Centerpartiet, som det stora partiet, tog in dem in i salongerna i och med regeringen Fälldin 1976.
Lika obskyra och suspekta ansågs kommunisterna (VPK) vara. Socialdemokraterna och LO hade till och med sin egen underrättelsetjänst ute på industrierna för att hålla koll på dem. Centerpartiet gjorde dem rumsrena genom samverkan i samband med Folkkampanjen mot kärnkraft inför folkomröstningen 1980.
Levi Petrus startade 1964 ett litet parti med tydliga frikyrkliga kristna förtecken som levde i ett moralkonservativt liv i skuggan av Riksdagen fram till dess partiledaren Alf Svensson (KDS) kom in i Riksdagen genom en teknisk valsamverkan 1988 med - just det - Centerpartiet.
Den pragmatiska hållning till samarbete i syfte att nå partiets mål kan naturligtvis ifrågasättas. Men resultatet är att alla dessa partier anses rumsrena idag.
Men det är annorlunda med SD hävdar många pga att de har en negativ människosyn och anser att den egna gruppen ska skyddas och gynnas före det att man ägnar andra sin uppmärksamhet.
Men vi har partier, rumsrena, som anser befolkningen i allnmänhet inte är kompetent att fatta sina egna beslut utan skall vare sig de vill eller inte underordnas en politisk elit som av något skäl erhållit kompetensen att inte bara besluta över sig själva utan även över alla andra. Vad är det för människosyn?
Vi har å andra sidan den motsatta hållningen, lika rumsren, att ingen annan än jag skall besluta över mitt liv utan hänsyn till andra. Den som saknar förmåga att hantera varje aspekt av sitt liv lämnas åt sitt öde. Vad är det för människosyn?
Så vad som är rumsrent är ett normativt begrepp.
2) SD och utanförskapet
SD har onekligen frodats i sitt utanförskap. Om det är pga skall jag låta vara osagt. Efter valet har de vågmästarroll i Riksdagen och i många många kommuner runt om i landet. Åtminstone till dess allianser, oheliga eller inte, skapats för att hålla dem i fortsatt utanförskap. Den risk jag ser med alltför stora allianser är att SD går från att vara 3:e part i politiken till att bli 2.e part - oppositionen. Dvs att det politiska samtalet alltid skall ske med och i förhållande till dem. En position med möjlighet till mycket rampljus. Hellre en minoritetsledning som tvingas förhandla i sakfrågor, t.o.m. med SD, än SD i ren oppositionsroll.
3) Att samverka eller få stöd
Jag motsätter mig samverkan med SD. Då samverkan ger inflytande över policyskapandet. Men att ta stöd av SD i sakfrågor har jag inget problem med. Lika lite som jag har problem att ta stöd av Libertaner eller kommunister för att förverkliga min politik. Kan det ge SD inflyttande?Kanske. Men över vad? Deras huvudfråga, invandringen, är på kommunal nivå nästan en ickefråga. Förutom ett avtal med migrationsverket då och då så fylls den kommunalpolitiska vardagen av vägunderhåll, skolmat, strandskyddsdispenser, hemtjänstavgifter, policydokument om ditt och datt, räddningstjänst och barnomsorg. I denna verkligen bygger relationen med SD på vilket folk de har invalda. Är det politska stollar eller "normala" som man har att förhålla sig till.
När det gäller cykelställ och byskolor kan jag prata med SD men när det gäller flyktingmottagande och integration pratar jag med andra.
Hur motbjudande det än kan kännas så har SD stöd av stor del av befolkning. Dubbelt upp än vad mitt eget parti har. De kan inte ignoreras. För offerkoftan är deras käraste plagg och starkaste vapen.
4) Kampen mot mörkret
Att håna, ignorera, fördömma, idiotförklara, avslöja SD-företrädare och deras politik fungerar uppenbarligen inget vidare. SD-väljare fungerar tydligen inte som andra partiers väljare. Vad göra? Min teori bygger på följande:
En stark lockande kraft hos de som inte är patologiska rasister och främlingshatare är SD positiva berättelse om deras Sverige. Om SD får bestämma så kommer vi att förpassas till Åsa-NIsses, Thor Modéns och Julia Ceasars Sverige. Dessutom i färg. Alla är glada, släkt och välmående om än inte rika. Lite tjuvjakt och hembränt förgyller vardagen. Men riktiga skurkar (från stan?) åker obönhörligen fast.
Motmedlet är att skapa en lika attraktiv bild av framtiden. En bild som får människor att lämna SDs väg utan att hånas eller häcklas. Lämna stollarna ensamma i partiet så att de likt Ny demokrati kan implodera i sin egen inskränkthet
Är det lätt, nej. Måste det göras, ja.
Vänstern goes rural!
I takt med att (S) haltar i opinionsundersökningarna tar sig kamraterna på vänsterkanten allt större friheter med allt bisarrare åsikter. Jag har skådat in i framtiden för att utröna vad som bli nästa måltavla för Jonas Sjöstedts kamp mot vinster och fri företagsamhet. En måltavla som lekkamraterna med glädje ger sig på.
Det blir naturligtvis lantbruket. Dels är det utpräglade småföretag med allt vad det innebär av frånvaro av kollektivavtal och förtryckarmentalitet. Dels så tjänar lantbruket pengar på att leverera mat till skolan, omsorgen och vården. Närodlat dessutom. Att med girig blick sko sig på grannar och vänner i lokalsamhället när de blivit gamla och sjuka är en styggelse som omedelbart måste regleras. Inga vinster i lantbruket!
För att lantbruket skall blli anständigt och betraktas som ett riktigt jobb måste de tas över i offentlig regi. Mat är ett gemensamt behov och måste därför styras gemensamt. Dvs av Partiet.
Miljöpartiet jublar. Nu kan allt lantbruk styras och bedrivas enligt deras uppfattning om miljövänligt lantbruk. Det skall bli så miljövänligt att enhörningarna återvänder och lever sida vid sida med vargarna. Även om produktionen faller så att maten inte räcker till alla så garanterar de Jonas att inga vinster kommer att uppstå.
Feministiskt Initiativ applåderar. De statliga jordbruken blir perfekta omskolningsläger för vita medelålders män som brister i feministisk grundsyn och ekologisk livsstil.
Vilken åsikt (S) har, förutom att det är regeringens fel, är i sedvanlig ordning höljt i dunkel. Men att leda denna sammansvärjning av dumskallar anser de vara deras historiska rätt och skyldighet.
Raseriet mot RUT
Åsa Linderborg gör i Aftonbladet ett högljutt utfall mot systemet med RUT-avdrag under rubriken "Skitpolitik". I sin fullständigt obalanserade attack känns det mest som om hon försöker hjälpa Ali Esbati att komma undan kritiken att ha kallat de verksamma inom hushållssektorn för "Hembiträden".
Hon beskriver köparna av RUT-tjänster som "Självförhärligande", "Höginkomsttagare", Utnyttjare av svaga ("köpa sig lågavlönad kvinnlig arbetskraft"), sexistiska ("sexuella trakasserier är en del av vardagen") och dessutom skadar de sina barn med hjälp av RUT-tjänster ("Rut-systemet föder en odräglig, handikappad kull ungar") samt en massa annan ondska. Det är ingen hejd på eländet.
Det är nog fler än jag som förundras över detta hat mot RUT när inte ROT behandlas med ett ord. Det brukas föras fram att en orsak kan vara att ROT-tjänster huvudsakligen utförs av män och tvärtom. När en man jobbar i ett hem kallas han för hantverkare och kvinnan får av kritikerna epitet som piga och hembiträde. Men i kommentarstrådarna skymtar även andra argument "För ALLA kan städa" (Lisa Engström).
Argumentet att hushållstjänster på något sätt är moraliskt förkastliga anser jag bygga på föråldrad syn utifrån ett hemmafruperspektiv. Typ: "Att hålla sitt hem rent och prydligt är varje god husmors största tillfredställelse". Detta nonsens verkar fortfarande sitta i ryggraden hos vänsteraktivister. I min värld är hushållsarbetet värderingsfritt. Det är något som ingår i min vardag och om vardagen inte räcker till börjar jag prioritera.
Påståenden att ALLA kan städa är dels felaktigt och dels otroligt nedvärderande gentemot de proffs som jobbar med städning. Jag städar, men jag tror inte att min kompetens räcker för att utföra en städares jobb. Lika lite att jag kan kalla mig snickare bara för att jag kan slå i en spik.
Argumentet att RUT är fel bara för att rika har råd saknar också ett logiskt fundament. Höginkomsttagarna hade råd att köpa hushållstjänster innan. Nu är gruppen som har råd mycket större. Om samhället endast erbjöd stimulanser som alltid omfattade de fattigaste skulle det bli en kort lista med stimulanser (Ränteavdrag, miljöbilspremier, ROT och kulturmoms skulle försvinna direkt) eller så skulle samhället kunna tvingas dessa tjänster gratis till priset av en skattenivå på drygt 100%.
Att RUT-avdraget bara är kostnader är nys. I en bransch som varit ökänd för svartjobb och bedrövliga anställningsvillkor frodas nu mängder av vita anställningar som i sin betalar skatt, som innebär att de kommer i åtnjutande av det sociala försäkringssystemet och pension.
Även om Åsa Linderborg med flera inte inser det så blir resultatet av ett slopande av RUT att måga kvinnor kommer att tvingas tillbaka till arbetslöshet, svartjobb och möjligheten att endast kunna välja en kommunal anställning. Men det kanske det är värt för att en knösus i Danderyd åker på några 1000-lappar till i skatt.
Om tiggeri
[Utdrag ur mitt tal vid Centerns fäboddag den 10/8]
På tal om ansvar för andra och respekt vill jag ägna en stund till att prata om dessa tiggare som börjat sitta utanför våra affärer och andra strategiska platser. Ingen av oss blir lycklig över att se dem och ingen är oberörd. Antingen känner vi medkänsla och kanske sorg över deras situation eller så känner vi aggression och förakt över att de inte skaffar ett en försörjning i sina hemländer.
Vi är ovana att se tiggare. Med en välutbyggd socialtjänst slipper vi längre se luffare, landstrykare och fattigjon. Det som tidigare var ett medmänskligt ansvar har vi gjort till ett offentligt och kallar det för försörjningsstöd.
Nu har det kommit människor som inte omfattas av svensk socialtjänst och inte heller i sitt hemland om det finns någon.
Jag vägrar tro att människor frivilligt väljer att bli tiggare om det finns alternativ. Jag tror att varenda en hellre väljer ett jobb före att ta den förnedring som det innebär att sätta sitt hopp till att okända människor på en okänd plats skall lägga en slant i min framsträckta mugg.
Jag kan bara tänka mig hur det måsta vara hemma hos dem då de anser att det är ett bättre liv att sitta och tigga i ett okänt land än att vara hemma med sin familj och sina barn.
Röster höjs för att förbjuda tiggeri. Jag tror inte alls att det tiggeriet man vill förbjuda. Om tiggeri förbjöds skulle Röda Korset, Lutherhjälpen och andra bösskramlare råka illa ut. Skall insamlingsgalor i Tv också förbjudas? Kollekten i kyrkan? Hur gör vi med barnen som envist tigger sina föräldrar om glass. Nej, tiggeriet är inte problemet.
Luften är full av rykten om att detta är organiserat och det åker flotta bilar med män i tjusiga kläder som hämtar och lämnar.Att det handlar om geschäft och människohandel. Rykten som bara har ett syfte. Att ge mig en ursäkt att inte behöva ta personligt ansvar för en människa i nöd. Att ge mig ett argument att inte lägga en slant.
Nej det som stör oss är att tiggarens närvaro dels påminner oss att de finns de som lider stor nöd och dels tvingar mig till ett personligt beslut som jag måste stå för.
Att passera förbi Röda Korsbössan är lätt då den enda jag ser är den välmående grannfrun som håller i bössan. Men i tiggaren ser jag den livs levande mottagaren och måste fatta mitt beslut att hjälpa just den människan eller inte. Det är jobbigt.
Så jobbigt att jag helst skulle vilja slippa. Och ja, Jag har givit till både tiggare och Röda korset. Ger jag till alla alltjämt, nej.
Gör mot andra det du vill att andra skall göra mot dig.
Nya jaktmarker - nya ambitioner
Under hela mitt politiska liv har jag undvikit landstingspolitiken. Jag tror det har att göra med att en av mina universitetslärare sammanfattade den organisationen med meningen - sjukvården är den enda offentliga verksamheten med egen beskattningsrätt. Sedan dess har landstingen känts som en udda fågel i min politiska värld.
Men nu är det annat. Kommunpolitiken känner jag klar med och riksdagspolitiken känns långt utom räckhåll. Samtidigt så läggs "landstingen" ned och bildar regioner. Så detta val gör jag entré som kandidat på länsnivå. Med lite centervind i ryggen och en knippe kryss i bagaget är en ordinarie plats i det nya regionfullmäktige långt ifrån en omöjlighet.
Vad är då min agenda? Den som tror att jag betraktar mig som representant för Ovanåkers kommun och inget annat kommer att bli besviken. Ett uppdrag på länsnivå kräver ett länsperspektiv. Vore hemmakommunen min hela värld skulle jag ägna mig åt kommunalpolitik. Att jag sedan känner varmt för landsbygdskommuners möjlighet till utveckling är en helt annan sak. Det är ett länsuppdrag.
Gävleborg är ett län med stor kraft och många möjligheter. Samtidigt har Gävleborg ett lika uselt varumärke som självförtroende. Den enda gång länsinnevånarna erkänner sig som gävleborgare är när de måste fylla i en myndighetsblankett. Annars är vi i bästa fall hälsingar eller gästrikebor. Helst med stavningen "e" istället för "ä". Landskapens stolta historia är med rätta stark hos befolkningen i länet.
Det bristande självförtroendet visar sig i det ängsliga sneglandet mot Mälardalen. Ack så nära men utom räckhåll.
Det stör mig att i nästan varenda undersökning och utvärdering så är Gävleborg bland de sämsta. Så upplever jag det i alla fall. Samtidigt så trivs jag som fisken i vattnet i detta län på grund av alla de möjligheter som finns. Detta trots att jag är född västerbottning.
Jag vet inte om det beror på länets svaga varumärke eller på den starka lokalpatriotismen eller något annat. Men jag anser att det bristande viljan till samarbete/samverkan på alla nivåer inom länet är vår största svaghet. Visst finns munnens bekännelse. Men när det blir allvar så visar egennyttan upp sitt fula tryne. Inställningen att "det är bättre att ingen har än att grannen får det" är att lämna walkover till Uppsala, Sundsvall och till och med Falun. De enda som är intresserade av att vårt län utvecklas är vi som bor här. Tar vi inte det ansvaret så skall vi inte förväntas oss att någon annan gör det.
Jag ser samverkan som vägen till framgång. Samverkan inom och mellan kommuner. Samverkan mellan privat, offentlig och ideell sektor. Samverkan mellan arbetsgivare för rekrytering av personal. För 100 år sedan slöt vi oss samman i olika organisationer för att nå våra mål. En verklighet som är lika aktuell då som nu. Ensam är inte stark. Vi kan inte själv i alla lägen. Men tillsammans.
Framåt - Uppåt! Gävleborg kan bara bli bättre!
Dumhet och stöveltramp
Resultatet i EP-valet gör mig uppriktigt nervös. De bruna nationalisternas stöveltramp ekar över kontinenten. Gränser och gener vaktas. Skyttegravar grävas. Fiender definieras. Oliktänkande hånas. Avvikande fördrivas. När avlossas första skottet? Likheterna med 30-talet och preludierna till Balkankriget är för många och för otäcka. Stöveltrampet ekar över kontinenten.
Bakom finns svansen av nyttiga idioter. De som inte alls vill kännas vid att de stödjer en fascistisk rörelse med en nationalistisk och rasideologisk agenda. De som säger att "jag är inte rasist men...", "traditionella partier måste lyssna.." etc etc. Fega eller korkade jag vet inte vilket. Fegheten att inte våga stå för att man anser att etniska svenskar på något sätt är mycket bättre än alla andra och borde ha monopol på detta land. Korkad som i att skaffa en psykiskt instabil Pit-Bull för att skrämmas. "Det var inte meningen att den skulle bitas. Det har i alla fall sagt att den inte skall bitas, tror jag".
Om jag proppar i mig massor av lyckoiller kanske jag kan intala mig att detta bara är ett exempel på den klassiska dialektiken. Från att det positiva europasamarbetet varit onödigt entusiastisk till att slå tillbaka med horder av EU-kritiska rörelser kanske vi landar i en balanserad syntes som tar det europeiska samarbetet framåt på ett konstruktivt sätt.
När man får tänka efter lite...
Förslaget till nytt idéprogram för Centern har skapat många diskussioner. Tyvärr har de förts på temat ”Tänka fritt är bra, tänka rätt är bättre!”. Man har hånat förslagen istället för att fundera över vilken tanken bakom är. Även om jag har kritiska synpunkter på programmet vill jag ändå försöka förstå innan jag förkastar.
Temat i idéprogrammet handlar om vem som skall få bestämma över vad. Vem har inte åsikt om hur mycket EU skall styra våra liv? Förslaget till Idéprogram handlar om hur mycket staten skall styra våra liv.
Månggifte: Varför skall staten bestämma hur många som du får gifta dig med? Samtidigt som staten inte har någon åsikt om hur många du är ”sambo” med. Om du inte anses vara kompetent nog att bestämma hur många du kan ingå äktenskap med – kan du då anses vara kompetent att avgöra vem du skall gifta dig med?
Arvsrätten: Varför skall staten lägga sig i hur du vill fördela arvet efter dig? Även om barnen är otrevliga oduglingar som inte gjort sig förtjänt av en enda svensk ett-öring tvingar staten dig att ge dem hälften av allt det du äger genom den s.k. laglotten. Varför då?
Öppna gränser: Den fråga som i dessa stöveltrampens tider upprört mest. Centern hävdar alla människors lika rätt och värde. Men kan man hävda allas lika rätt och värde och samtidigt sätta begränsningar? Det är som att säga att alla är vi jämlika, men några lite mer.
Du vill säkert ha rätten och möjligheten att leva var du vill. Borde då inte andra ha samma rätt? De som istället hävdar att landets gränser bör stängas pga hotet mot det svenska kulturarvet borde i konsekvensens namn även stoppa utvandringen. Om vi är rädda för invandrade böneutropare så borde vi även skydda världen mot svenskar som släpar surströmmingsburkar, knätofsar och midsommarstänger runt världen. T.ex. Hollywood skulle nog glädjas om de slapp en och annan invandrad arbetsskygg svensk fru.
Detta är mina funderingar när jag tänkt efter lite.
På väg till snömosets land!
Centerns partiledning gör en heroisk insats för att idka skadekontroll innan känslorna skenat iväg förbi det rimliga ute i landet. Allt prat om kris och splittring i partiet är medialt nys. Av någon anledning brukar det vara socialdemokratiska debattörer som uttrycker mest oro över centerpartistiska villovägar. Allt medan de vänder ryggen till och gapskrattar.
Jag har inte uttryckt någon tydligare åsikt om detaljförslagen i idéprogrammet. Jag betraktat förslagen som ett resultat av ett intellektuellt gympapass där programgruppen försökt komma fram till vad essensen av liberalism hamnar i strax före det övergår till anarki. Jag har inte ens betraktat förslagen som seriösa då det bland annat handlar om frågor som inte ens existerar i den aktuella debatten. Programgruppen har besvarat frågor som ingen ställt. Sedan kan vän av ordning ställa sig frågan vad detaljförslag har i ett idéprogram att göra.
Nu kommer de mest extrema förslagen i sedvanlig demokratisk att städas bort och kvar blir ett feelgood-program om allt bra som ingen kan vara emot och ingen kommer att bry sig om.
Hur kommer det sig att Centerpartiet kastas från extremt nedkokad liberalism utan verklighetsförankring till ett politisk korrekt snömosprogram utan krydda?
Svar: Centerpartiet har inte en susning vem de vill vända sig till eller så törs partiet inte välja målgrupp. I retorikens ABC gäller att du måste känna din målgrupp för att kunna formulera din berättelse och dina argument. För att göra en travesti på Alice i Underlandet. Vad spelar det för roll vilka åsikter partiet torgför om vi inte vet vilka som skall övertygas?
